Tjejmilen närmar sig

Usch, jag som tyckte att det var så lång tid kvar och jag har inte ens börjat löpträna ännu!

Inte gjorde det saken bättre att ryggen pajade och värkte 3 av mina dyrbara semesterveckor, och den träning som gick att genomföra var Power walk. Jag är visserligen inget löparäss men efter att jag denna vår för första gången sprang hela vårruset (brukar varva springa med att gå) fick jag blodad tand och hakade på kollegerna och anmälde mig till tjejmilen. Igår tog jag mig i kragen och gick en mil för att få en uppfattning om hur långt en mil faktiskt är. Jag brukar iof gå över en mil i gryningen, men nu när jag mätte upp sträckan kändes det bra långt. Gå en mil är inga problem men hur ska jag kunna springa en mil...det är för mig en gåta. Inte kommer det bli mycket tid på gymmet heller eftersom jag måste lägga tiden på att löpträna de få dagar som är kvar, så mina armar som jag innan sommaren jobbade hårt på och började få till en snygg toning på, ser nu ut att försvinna mer och mer. Kommer att få börja om från början igen. Varför är det så stressigt att försöka ligga i och ha ett bra flyt på träningen, känner aldrig att jag är i fas =(

Vi i familjen har iaf. kommit på en lösning för att lyfta mitt dåliga samvete då jag går och tränar direkt efter jobbet och alltid funderar på om någon har tid att laga mat hemma. Nu ska jag, maken och de två äldsta döttrarna ta en matdag var, det ger 4 dagar som jag har koll och vet att det blir mat lagad. Fredagar lagar vi alltid mat tillsammans för då är det obligatorisk Tacodag. Lö-sö brukar jag och maken laga mat tillsammans. Det känns bra =)
Ut och rör på Er i regnrusket för det är i alla fall riktigt varmt och skönt ute.
Peppkramar!