Hej! Har en son, 11 år. Han har länge varit litet överviktig men eftersom han inte äter godis etc och dessutom idrottar väldigt mycket så har vi inte velat ta diskussionen. Har tänkt att det går över. För ca två månader sedan skulle jag beställa shorts via postorder till honom. Jag mäter honom kring midjan och inser att hans midjemått är88cm!! Då är han 148cm lång. Lika mycket kring midjan som mig, och jag är ju också överviktig. Vi vägde honom morgonen efter, enligt isoBMI låg han då precis på gränsen till fetma . Så vi kom överens med honom om att köra en period med ”nyttig mat” i lagom mängd. Vilket han i grund och botten förstår och är positiv till. Till midsommar hägrar dessutom en belöning för tre månaders hälsosam mat. Och så har vi väl tänkt fortsätta. Vi har även haft kontakt med en dietist och fått råd och rön vad gäller själva kosthållningen Han äter aldrig godis och numer tar han både i skolan och hemma ca halva tallriken med sallad. Smärtfritt, på några veckor gick han ner ca 3 kg. Nu ligger han sedan ca 5 veckor tillbaks i jämnvikt, vilket egentligen är bra för en växande person, men samtidigt så väger han ca 10 kg över det som för barn motsvarar BMI25. (Vilket han inte vet om). Han har just nu extra intensiv träning vilket gör honom extra hungrig och det kan ju få vem som helst att tröttna. Vi försöker erbjuda fiber och proteinrika mellis som han tvångsmässigt trycker i sig för att sedan ständigt ligga på om huruvida en isglass är ok, eller en macka eller … mamma jag är mer hungrig/sugen. När man ser på oss föräldrar och annan släkt så tror jag att han kommer att få leva med att passa sin vikt ”för alltid”. Och mitt största bekymmer är hur man ska ge honom en egen styrka/glädje i detta med nyttig mat utan att det blir bara vi som styr och att vikt/kosthållning blir en infekterad fråga Någon som varit med om nåt liknande och har erfarenheter, tips och knep att dela med sig av??
Engagerad
54 inlägg
Ni har ingen grupp för överviktiga barn, inom vården? Här finns ett projekt för barn som väger för mycket. Dom träffas i grupp, lagar mat, provar olika idrotter, äter tillsammans. Pratar kost och hälsa på lagom barn nivå osv. Känner iaf två barn som varit med där med gott resultat. :)
Låter intressant! Inget jag hört talas om, men får kanske kolla en extra gång!
Varför ska han bara äta nyttigheter för?? Kul att vara barn och inte få äta godis och mackor osv! Allt handlar om mängden, att räkna kalorier. Detta har jag skrivit i ett antal trådar nu. Köp en matvåg och väg maten, och räkna kalorierna. Det är det ENDA sättet som fungerar, om ni inte har tur och råkar ge honom mindre än vad han gör av med varje dag, men hur ska ni kunna uppskatta det? Har inte eran dietist nämnt detta?
Njaä, alltså vi har diskuterat mängd med både dietist och med sonen. Jag försöker ju själv gå ner i vikt och väger maten då och då, för att inte tappa koll, då brukar jag väga sonens också, men det är litet tabu, för då blir det som att banta. Det var väl det första dietisten sa, att barn ska inte banta. Idealbilden enligt dietist verkar vara att han ska stå still i vikt och öka i längd för att på detta sätt långsamt få ner sin övervikt ... Jag ser ju nu hur jobbigt detta med vikten är för honom, bara detta t ex hur mycket jobbigare det har blivit att röra på sig, eller att köpa kläder. Och om han ska minska i BMI på dietistens sätt lär det ju ta en evighet. För sonen är detta med godis ingen stor grej, jag tror matmängd och hunger/sug är ett större problem för honom. Och det är inte så att han inte alls får äta mackor utan det är en fråga om mängd.
Om han inte blir mätt på det han äter, så dra ner på kolhydrater och öka på lite på protein och fett. Han ska inte behöva gå omkring och vara hungrig och sugen, då kommer han aldrig att bli kvitt sin övervikt.
Jag tror att det som dietisten sa är det man brukar rekommendera inom vården, att barnet ska växa i sin vikt. Man är rädd för att barn i växande ålder inte ska få i sig det de behöver om de "bantar". Jag tänker att din son troligen snart är på väg in i puberteten och då kommer det ju en tillväxtspurt som man kanske kan ta vara på. Väg maten ett tag för att kontrollera om portionsstorlekarna är rätt (ögonmåttet är ofta dåligt). Det är svårt med barn och övervikt och det är jättesvårt att vara förälder och sätta gränser. Jag tycker att det är fantastiskt bra att du pratar med din som om saken så att han själv förstår vad det handlar om. Om jag inte missminner mig så finns det en hemsida som heter något med "mulligabarn" som vänder sig just till föräldrar som har överviktiga barn. Lycka till!
Jag förstår din oro. Jag har själv viktproblem med min son, men åt motsatt håll. Han väger 50 kg och är ca 174 cm lång, 17 år. Blir det inget han gillar till middag så äter han knappt någonting, likadant med lunchen på skolan. Frukosten hoppar han över helt. Skit jobbigt att se på! Försöker adda lite extra olja i hans mat osv.
Att RÄKNA kalorier medför att man har koll, och är inte detsamma som att banta. Bantning är när man krånglar med nån knasig diet och svälter, för att sedan tröttna och bli tjock igen. Och att räkna ibland lite hipp som happ fungerar ju såklart inte.
@annamin mulligabarn.se Wow, vilken sida! Kommer att läsa den igen, och igen ... @Sophosc Tack! Vad händer om du serverar honom hans favoriträtter, hela tiden? Äter han då? Gillar han oboy eller något annat sött att servera på morgonen? (jag menar, socker triggar ju hunger).
Ursäkta mig nu, kanske låter taskigt. MEN DanPlutt, det är inget tvång på att räkna kalorier om man vill gå ner i vikt. Det avgör man själv. Även om det oftast är lättast så. OCH nu handlade denna frågan om ett barn på 11 år. Är det inte lite extremt att en 11 åring ska behöva räkna kalorier? Möjligtvis som en sista utväg. Människor blir tjocka på grund av mängden mat dem stoppar i sig. Tycker du skriver dina inlägg på ett sätt som nervärderar andras tankar och åsikter. Inte alls OK. Man kan lägga fram sina tankar och idéer på andra sätt..