Hej! Har en son, 11 år. Han har länge varit litet överviktig men eftersom han inte äter godis etc och dessutom idrottar väldigt mycket så har vi inte velat ta diskussionen. Har tänkt att det går över. För ca två månader sedan skulle jag beställa shorts via postorder till honom. Jag mäter honom kring midjan och inser att hans midjemått är88cm!! Då är han 148cm lång. Lika mycket kring midjan som mig, och jag är ju också överviktig. Vi vägde honom morgonen efter, enligt isoBMI låg han då precis på gränsen till fetma . Så vi kom överens med honom om att köra en period med ”nyttig mat” i lagom mängd. Vilket han i grund och botten förstår och är positiv till. Till midsommar hägrar dessutom en belöning för tre månaders hälsosam mat. Och så har vi väl tänkt fortsätta. Vi har även haft kontakt med en dietist och fått råd och rön vad gäller själva kosthållningen Han äter aldrig godis och numer tar han både i skolan och hemma ca halva tallriken med sallad. Smärtfritt, på några veckor gick han ner ca 3 kg. Nu ligger han sedan ca 5 veckor tillbaks i jämnvikt, vilket egentligen är bra för en växande person, men samtidigt så väger han ca 10 kg över det som för barn motsvarar BMI25. (Vilket han inte vet om). Han har just nu extra intensiv träning vilket gör honom extra hungrig och det kan ju få vem som helst att tröttna. Vi försöker erbjuda fiber och proteinrika mellis som han tvångsmässigt trycker i sig för att sedan ständigt ligga på om huruvida en isglass är ok, eller en macka eller … mamma jag är mer hungrig/sugen. När man ser på oss föräldrar och annan släkt så tror jag att han kommer att få leva med att passa sin vikt ”för alltid”. Och mitt största bekymmer är hur man ska ge honom en egen styrka/glädje i detta med nyttig mat utan att det blir bara vi som styr och att vikt/kosthållning blir en infekterad fråga Någon som varit med om nåt liknande och har erfarenheter, tips och knep att dela med sig av??
Engagerad
54 inlägg
Men snälla! Räknar gör man ju för att kunna hålla koll på mängden utan att behöva gissa och spekulera. Inte meningen att verka nedvärderande.....
har förstått att du menar väl, men lite sättet du skriver på.. är bra att räkna kalorier men inte alltid man har möjlighet att mäta och väga allt och då måste man lita på sunt förnuft :P
Nej i det här fallet går det inte att lita på sunt förnuft, utan man måste väga. Som sagt, man ska inte gissa och spekulera, och i synnerhet inte när det gäller barn :)
Jag hade en släkting vars son gick upp i vikt utan att de riktigt förstod varför. Det visade sig sen att mellanmålet var olika sorters frysta pan pizza etc. Son gjorde flera besök i frysen och det tänkte man inte på. Jag tycker det verkar extremt att behöva räkna kalorier till en 11 åring. Själv har jag haft övervikt sen barn. HAr två vuxna döttrar som jag höll ett vakande öga på. De var smala som barn och tonåringar då de älskade sina Inlines. De åkte med dem till sin träning. Eller fick de cykla. Vi körde inte bil till träningen. Jag tror att även barn mår bra av vardagsträning. Träning dagligen som man inte nämner som träning. Utan det finns i det dagliga livet som en naturlig del.
Ni som hävdar att det är extremt att räkna kalorier åt barn får hemskt gärna motivera varför
Har också en son på snart 11 som är överviktig, finns i släkten på pappans sida, dottern är också väl rund om magen och är snart 15. Jag själv har lättare nu på senare år att lägga på mig vikt men har ite varit nåt problem tidigare. Tror dessutom jag rörde mig mer förut så det beror nog på det. :) Vi har också varit till en dietist som ville att han skulle stå still i vikt och växa på längden. Hon tyckte han skulle äta som vanligt men dra ner på allt sött och försöka röra på sig så mkt han kan. Han är en aktiv pojke, sitter knappt aldrig still :) Men vi har även kontakt med barn och ungdomsmottagningen i stan och var 3e månad ungefär så får han komma och väga sig och mäta längden. Han vill själv nu mer och mer gå ner i vikt, bi smalare. Tycker det är jobbigt när han inte kan ha kläder man provar i affären. Jättejobbigt att trösta honom. Många gånger har han grinat när han sett tex fina byxor på barnavd i affären och sen kan han inte ha dem, även om de är för en 15 åring i storlek. JOBBIGT!! Vi pratade iaf med BUM doktorn nu sist och han tyckte vi skulle dra ner på kolhydraterna, även om inte dietisten tyckte det, han menar på att vi äter alldeles för mkt kolhydrater i sverige. Och att vi rör oss för lite över lag. Vi äter så hemma nu och det fungerar mkt bra. Men visst kan vi fuska nån gång. Man måste leva också!! Godis har han inte slutat med men det blir portionerat och bara på helgen. Vi har köpt stegräknare och har som mål att gå 10000 steg varje dag. Funkar ganska bra faktsikt. :) Vore bra om vi kunde stötta varann här tycker jag. Hoppas ju också på att puberteten slår till nu och han börjar växa på längden :) Fötterna hans växer så det knakar så nu borde kroppen ta fart snart!! :-)
Ja Billan72, då är det dags att hela familjen börjar räkna kalorier, så att ni blir smalare och dessutom behåller vikten. Börja med att bara räkna kalorier, och strunta i dieterna. Men ni behöver ju inte leva på godis och chips för det. Och sen så kan man faktiskt aldrig skylla på att övervikt sitter i släkten. Det som däremot sitter i släkten är matkulturen, att man helt enkelt äter för mycket :) Hoppas jag inte låter elak nu. Jag skriver enbart i detta forum för att jag vill hjälpa folk
Jag har en dotter på 13 som gick upp och gick upp precis som er åt vi bra at, godis fanns inte hemma, men sen kom det fram att hon ätit dessa hos kompisar som bjöd hej vilt de trodde att de gjorde en tjänst kanske, senpratade jag med henne och efter hon fick ont i hjärtat är hon mer medveten om riskerna..har även tagit hjälp från en del andra föräldrar för at stötta henne på vägen,,
Räknar man kalorier ska man mäta o väga allt. Hur går det till för en 11 åring Danplutt? För ett barn som går i skola o äter lunch där? O hur ska detta barn hantera de matsituationer som uppstår när han är hos kompisar?
Att räkna kalorier varje dag hemma är en väldigt bra hjälp på vägen, och det han äter i skolan får man helt enkelt strunta i. Barn retas ju så fort någonting är annorlunda, så det är bäst att hålla det hemligt. Lite balansgång, men sen ska ju barn ha lite övervikt eftersom dom växer. Yatzy, hur mycket du än ogillar att räkna kalorier och hur mycket du än debatterar det med mig, ändrar inte faktumet att man måste minska sitt matintag (enklast genom att räkna kalorierna) för att gå ner i vikt. Det finns inga mirakel dieter för att bli smal, och inga genvägar. Bara kortsiktiga lösningar. Och man har inte svårare att bli smal för att mamma och mormor är tjocka. Man kan heller inte bli tjock av någon mystiskt sjukdom. Man kan däremot ha fel på sköldkörteln om jag minns rätt, men då har man svårt att tillgodose sig det man äter och blir istället smal. Våra kroppar är optimerade för att ta tillvara på så mycket energi ur maten som det går, vilket är väldigt fördelaktigt när det är brist på mat osv. Men i vårt moderna samhälle råder det sällan brist på föda så därför blir vi tjocka istället. Och att någon skulle gå upp i vikt på grund av nån sjukdom är väldigt osannolikt eftersom att våra kroppar som sagt redan är optimalt inställda för att utvinna maximalt med energi ur maten.