Hej! Har en son, 11 år. Han har länge varit litet överviktig men eftersom han inte äter godis etc och dessutom idrottar väldigt mycket så har vi inte velat ta diskussionen. Har tänkt att det går över. För ca två månader sedan skulle jag beställa shorts via postorder till honom. Jag mäter honom kring midjan och inser att hans midjemått är88cm!! Då är han 148cm lång. Lika mycket kring midjan som mig, och jag är ju också överviktig. Vi vägde honom morgonen efter, enligt isoBMI låg han då precis på gränsen till fetma . Så vi kom överens med honom om att köra en period med ”nyttig mat” i lagom mängd. Vilket han i grund och botten förstår och är positiv till. Till midsommar hägrar dessutom en belöning för tre månaders hälsosam mat. Och så har vi väl tänkt fortsätta. Vi har även haft kontakt med en dietist och fått råd och rön vad gäller själva kosthållningen Han äter aldrig godis och numer tar han både i skolan och hemma ca halva tallriken med sallad. Smärtfritt, på några veckor gick han ner ca 3 kg. Nu ligger han sedan ca 5 veckor tillbaks i jämnvikt, vilket egentligen är bra för en växande person, men samtidigt så väger han ca 10 kg över det som för barn motsvarar BMI25. (Vilket han inte vet om). Han har just nu extra intensiv träning vilket gör honom extra hungrig och det kan ju få vem som helst att tröttna. Vi försöker erbjuda fiber och proteinrika mellis som han tvångsmässigt trycker i sig för att sedan ständigt ligga på om huruvida en isglass är ok, eller en macka eller … mamma jag är mer hungrig/sugen. När man ser på oss föräldrar och annan släkt så tror jag att han kommer att få leva med att passa sin vikt ”för alltid”. Och mitt största bekymmer är hur man ska ge honom en egen styrka/glädje i detta med nyttig mat utan att det blir bara vi som styr och att vikt/kosthållning blir en infekterad fråga Någon som varit med om nåt liknande och har erfarenheter, tips och knep att dela med sig av??
Engagerad
54 inlägg
liten repetition av frågan ... "När man ser på oss föräldrar och annan släkt så tror jag att han kommer att få leva med att passa sin vikt ”för alltid”. Och mitt största bekymmer är hur man ska ge honom en egen styrka/glädje i detta med nyttig mat utan att det blir bara vi som styr och att vikt/kosthållning blir en infekterad fråga Någon som varit med om nåt liknande och har erfarenheter, tips och knep att dela med sig av??" Tack för alla bra svar! Så skönt att höra att vi inte är ensamna. Sonen hade faktiskt en stegräknare tills den gick sönder. Det hade jag glömt bort. Jag ska genast skaffa en ny! Har precis lärt honom använda runkeeper när han tränar iaf. Bettan72 jag undrar om ni har fått en målvikt eller det öppet diskuterats viken vikt han borde ha? Jag känner så väl igen din beskrivning både av byxshoppingen och detta att barnet faktiskt ändå är i rörelse hela tiden! Om det är så att fötterna kommer först så kanske något är på gång här också. Han brukar växa som en tok på vårarna men hittills har inget hänt.
Okej då säger vi så då.. 1+1 är lika med 4.. ibland... och ibland 7... Räkna kalorier är ju som sagt enda sättet att gå ner i vikt, om man inte ligger på ett underskott av ren tur :)
äsch, skulle ju vara billan72 ...
Jag förstår att ni tycker att allt jag skriver är rent trams. Men alla som gör som mig lyckas. Dom som inte gör det pendlar upp och ner i vikt hela livet. Kanske kan vara värt att testa? Samt att hela idén med matdagboken är just att räkna kalorier, och ni är allesammans medlemmar här på matdagboken, så man undrar ju hur ni tänker när ni får fnatt på mina inlägg :)
Det är många som är skeptiska till DanPlutts inlägg och jag kan förstå tanken med att barn inte ska gå på diet/banta. Som mamma har man ett stort ansvar och det dyker ständigt upp olika situationer som kan vara svåra att handskas med och ibland kan utomstående hjälp och råd komma väl till hands. I ditt fall är nuvarande problem att din son är överviktig och behöver gå ner i vikt. Motion står bara för ca 20% av en ev viktminskning, kosten 80%. Jag tycker att det kan vara bra att räkna kalorier och föra matdagbok. Det blir så mycket lättare att se vad han får i sig. Man kan ju rent hypotetiskt leva på godis och kakor och ändå gå ner i vikt, bara man ligger under sitt dagliga energibehov. Din son behöver inte bli delaktig i vägandet av maten och räknandet av kalorier. Du kan själv göra detta och sedan bara servera honom hans mat på en tallrik. En annan bra grej är att hitta på fysiska aktiviteter tillsammmans på helgerna. Nu när det är sommar kan ni cykla, promenera, åka inlines, paddla kanot, fiska, bada/simma mm. Det blir sen även fina sommarminnen och stärker även er relation på köpet. Jag går tex med min tonårsdotter på zumba och spinning och det blir kvalitetstid tillsammans. Jag tror att alla som skriver här menar väl. Det blir alltid extra känsligt, extra laddat när det gäller barn, men se det som en kärleksgåva till honom. Även när det är tungt. Ni kommer båda att må mycket bättre.
DanPlutt och ni andra, detta kan man också fundera på... Alla är inte lika. Det har gjorts en studie i Usa på vuxna enäggstvillingar som inte har vuxit upp tillsammans, de hade ungefär samma vikt som vuxna, vilket tvåäggstvillingar i samma situation inte hade. En annan studie med tvillingar i Canada som fick äta 1000 kcal mer per dag i 100 dagar. När resultaten jämfördes kunde man se att mellan tvillingparen skiljde ökningen på 4-13 kg men inom tvillingparen var det inte mer än 2 kg skillnad. Så alla är olika och det är inte alltid föräldrarnas "fel" att barn blir tjocka annars hade det ju inte funnits i samma familjer både pinnsmala och tjocka barn.
Tack Sophosc! Jag instämmer helt :) Men jag har hela tiden påstått att han INTE ska gå på diet, och heller INTE banta. Trots det skriver ni att jag har skrivit så. Har ni läs och skriv svårigheter eller? Jag förespråkar en vanlig allsidig kost, och inte enbart grönsaker eller enbart fett eller aldrig mer godis.. det fungerar ju inte för någon människa.. högst ett par år om man är psykiskt stark :)
DanPlutt, sluta med dina tvärsäkra uttalanden om vad som funkar för andra människor. Alla är olika!
Det man har kommit fram till är att det spelar ingen roll vilken diet du följer eller vad det är du drar in på. Får man i sig färre kalorier än sitt dagliga behov går man ner, och får man i sig för mycket går man upp. Det är därför viktigt att räkna ut sitt personliga kaloribehov för att veta hur mycket man ska äta, även se till att man inte äter för lite. Jag har tex ett lågt energibehov knappt 1700 och måste äta ca 1200 kcal/dag om jag vill gå ner. Inte inräknad träning. Så han ska kanske äta mindre eller mer än någon annan för att hå ner lika mycket. Hur som helst ska du göra det som känns bra och hållbart för er. Personligen skulle jag nog välja att räkna kalorier för att vara på den säkra sidan och ha koll.
Visst är vi olika. Skiljer väl någon procentenhet mellan människor. Men man måste ju tänka logiskt. Man kan tex inte bli överviktig på ett äpple om dagen, hur sjuk eller knasig man än är :) Jag måste förtydliga mig och vara noggrann i det här forumet har jag märkt. Jag menar alltså INTE att man bara ska ge sina barn ett äpple om dagen, utan det var bara ett exempel. Men detta blir mitt sista inlägg här, eftersom dom flesta av er här verkar vilja tro mer på magi och mystik istället för det som alltid fungerar, nämligen fysik. Trots att ni är medlemmar på matdagboken vars hela grundidé går ut på att räkna kalorier. Det kan inte vara en slump att Johan konstruerade matdagboken på det viset... eller?