28 februari 2011 14:12

Måste skriva av mej lite...

Förstår inte vad det vad som gick snett :( Gick ju så bra de första veckorna detta året, men nu har jag gått upp nästan allt igen :( Egentligen kanske det inte är så konstigt... Har haft det väldigt tufft de senaste åren efter att jag började läsa på högskolan samtidigt som vi flyttade till ett renoveringsobjekt till radhus o jag blev gravid med vårat andra barn! Jag mådde väldigt dåligt under graviditeten o var sjukt trött så istället för att koncentrera mej på föreläsningen så fick jag koncentrera mej på att inte svimma för jag kände mej helt yr, svettades o de svartnade för ögonen o när jag försökte plugga hemma somnade jag sittandes, vilket resulterade i att jag kom efter med flera tentor :( När vårat andra barn äntligen föddes tog jag studieuppehåll, men eftersom jag låg efter med tentor, blev jag tvingad att tenta av dom under mammaledigheten, så jag pluggade nästan under hela mammaledigheten...vilket var väldigt tufft eftersom jag inte hade någon som kunde ställa upp så blev det att jag pluggade på nätterna när båda barnen sov, så i nästan ett helt år så satt jag uppe o pluggade till 2 varje natt för då vaknade alltid den minsta o va vaken till 5. Först när klockan va 5 på morronen fick jag sova i ett par timmar för sen var det dags för den äldsta tjejen att gå upp så det blev bara max 2 timmar sömn varje dygn. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag orkade o varför jag gjorde så för detta ledde till att jag gick in i väggen o för ett år sen i mars sökte jag hjälp och fick medicin för depression...men nu ett helt år senare mår jag fortfarande inte bra, mår tom sämre :( så jag vet inte hur jag ska lyckas ta mej ur detta... En stor del av att jag inte mår bra är min övervikt så därför körde jag stenhårt ibörjan av året för att verkigen se till att gå ner i hopp om att må bättre, men det är inte lätt när man mår såhär, allt detta har lett till att jag o min sambo funderar på att dela på oss, vilket självklart gör att jag mår ännu sämre :( Vi bråkar hela tiden känns de som o går bara varandra på nerverna :( Min depression o situation gör att jag har problem med humörsvängningar hela tiden o det är riktigt jobbigt o dessa humörsvängningar går ju tyvärr ut över min sambo o han klarar tyvärr inte riktigt av situationen o han har oxå gått in i väggen, men han vill inte ta någon medicin. Det är som en ond cirkel allting...som är jättesvår att ta sig ut :( sen vi blev föräldrar för snart 4 år sedan har vi inte gjort någonting tillsammans utan barn för vi har ingen som kan vara barnvakt o våran ekonomi är så dålig så vi har inte möjlighet att hitta på något så som att gå ut o äta, gå på bio eller bara kunna gå en långpromenad själva tillsammans... Så detta leder till att vi tröstäter tillsammans på kvällarna o just när vi gör det mår vi bra, men sen blir man irriterad på sej själv att man håller på såhär... Sen får jag så oerhört dåligt samvete hela tiden för eftersom jag har två underbara friska barn o fortfarande en sambo så borde jag vara lycklig, men jag är långt ifrån lycklig. Jag kommer vara färdigutbildad i juni detta året o det kommer bli en lättnad för hela familjen! Men är väldigt orolig för att jag måste lyckas hitta ett jobb direkt för att vi ska klara oss ekonomiskt o det är tidkrävande att söka jobb o nu när man studerar o mår som man gör är det inte lätt att fokusera på att söka jobb också. Har sökt alla jobb som finns inom mitt blivande yrkesområde, men eftersom det inte finns så många jobb lediga i den branschen borde jag söka på andra ställen också, men jag har verken tid eller ork. Egentligen tror jag att jag skulle behöva vara sjukskriven o bara ta det lugnt o hitta tillbaka till mig själv igen o börja må bra o få tillbaka energin för just nu orkar jag ingenting, orkar knappt ta hand om mej själv o ja orkar knappt va me mina barn :( Förutom detta så är det jag som har ansvaret för all tvätt, alla papper o ekonomin mm hemma o det är väldigt tufft att ens sambo inte ens frågar eller är delaktig i ekonomin när våran situation är som den är för det är som en mardröm varje gång man ska betala räkningarna :( sen har jag skuldkänslor för att det var min ide att vi skulle flytta hit o att jag studerar o inte drar in några pengar. Min sambo jobbade 6dgr/v o renoverade resten av tiden undera hela min mammalediga tid när jag syuderade hela nätterna. Så i denna situationen är det jättesvårt att fokusera på maten o planera vad man ska äta! Är det någon här som har varit i en liknande situation får ni gärna kommentera o ge tips på hur jag ska ta mig ur det onda hjulet.

Kommentarer

28 februari 2011 14:24

ging

Usch! Det låter som om du har haft det riktigt tufft! Det gäller att försöka fokusera på de delar av livet som trots att funkar bra. sen får man nog ta itu med en jobbig sak i taget... Skönt att du snart är klar med dina studier iallafall. Lycka till med allt!
28 februari 2011 14:32

57kilo

Tack :) Det är riktigt skönt att jag snart är klar med studierna! Just nu känns de som att ingenting funkar bra så det är svårt att veta vad man ska börja lägga fokus på...
28 februari 2011 14:54

Newbie

[KURSIV]Försök förändra det som är enklast, en sak i taget. Det du just i denna sekund enklast kan förändra är att sköta maten, för när det funkar kommer det försvinna som "depressionsmoment" och då kommer du kunna ta tag i nästa. Tror att du försöker förändra kosten alldeles för radikalt. Försök strunta i det och ät "normalt" men regelbundet, en portion och mycket grönsaker istället. Det kommer bli en stor förändring utan mycket ansträngning eller fokus! Vidare tycker jag att du och din man ska ta tiden då ni tröstäter på och utnyttja den till att umgås med varandra istället. Gör en god fruktsallad eller liknande till att börja med om "ätvanan" är svår att bryta och gör det till bara er stund istället. Inga stora förändringar här heller, att kramas extra mycket i tv-soffan eller en gemensam mysig dusch kan räcka! Fokusera på varandra och mycket beröring så kommer detta också förbättras och ni kan hjälpa varandra ur krisen. Dejta hemma! Att dejta ute är dyrt, men lite popcorn och en bra film på femman eller en lång helgfrukost kan vara minst lika romantiskt - det blir vad man gör det till! Eller testa en ny, nyttig maträtt som ni lagar tillsammans, ta med er barnen ut på picknick eller bara på en promenad/cykeltur - hitta tid för familjen att bara umgås utan att göra en stor eller dyr sak av det! Om din man sätter sig ner med dig och att ni betalar räkningar/planerar månaden tillsammans gör också massor. Förklara för honom att det hade känts bättre om ni gjort det tillsammans och att det inte behöver vara svårare än att sitta bredvid. Kommunikation är ALLT i sådana här kriser. Jag har varit i din situation! Tro mig när jag säger att jag vet PRECIS hur det känns. Och trots att jag vet att det är det sista man vill höra, så [FET]går det att lösa relativt enkelt[/FET]. Under behöver inte ske över en natt. Ibland gäller det att uppskatta de små sakerna, göra enkla och SMÅ förändringar för att ta sig ur den negativa spiralen - SEN kan man [FET]utveckla[/FET] måendet efter det. Först måste man ta till de mest akuta problemen och "hålla sig flytande" med de innan man kan göra några större förändringar. Oftast går man ut för hårt med en eller flera förändringar, misslyckas såklart med dem och ger därför upp "för att det funkar ändå aldrig". [FET]Skickar dig en stor styrkekram! [/FET]Jag är övertygad att om du håller huvudet kallt och försöker se vilka SMÅ och ENKLA förändringar du kan göra JUST NU - inte sen, när ni nån gång får mer pengar, eller du har din lärarexamen, utan NU - så kommer ni lösa det här och stärkas som familj! Ingen kan lösa det här åt er, det måste ni göra själva... Och det var ingen som sa att det skulle vara enkelt att leva, men har man saker att kämpa för så hittar man styrkan som krävs![/KURSIV]
28 februari 2011 14:57

Newbie

Oj, blev ett långt inlägg såg jag... Förlåt! Utbildar mig till livscoach nu, och det märks när jag väl sätter igång... ;) Du får gärna höra av dig om du känner att du behöver lite coaching på vägen, jag hjälper dig så gärna! :)
28 februari 2011 19:08

57kilo

Newbie: Du har helt rätt i att kosten faxx är det enklaste att ändra på jämfört me allt annat i min situation, så har jag faxx inte tänkt innan o du har helt rätt i att jag försöker ändra kosten alldeles för radikalt när jag väl försöker o då blir de genast mycke mer att tänka på o planera. Sen vet jag att det blir vad man gör det till, men känner att jag behöver komma iväg för att ladda batterierna. Tänkte faxx på de där me picknick me hela familjen i helgen, men jag är helt slutkörd så har ingen energi, ork eller tålamod till att komma iväg o göra nånting. Det är hemskt! Min sambo föreslog faxx att han skulle sitta me nästa gång det är dags att betala räkningarna när jag sa åt honom för hundrade gången att jag mår dåligt av att han inte är delaktig/frågar någonting om våran ekonomi o att det är jobbigt att hålla allt det inom sej o att jag vill ha någon att planera med hur vi ska lägga upp allt tillsammans ist. Så det känns faxx jättebra! Känns som det kommer krävas något mer för att jag ska börja få tillbaka energin bara, me tanke på att jag mår sämre nu än va ja gjorde för ett år sen när jag sökte hjälp...är så mycke som spökar i mitt liv o som tar energi från mej, ex. mina föräldrar. Min sambo berättade för min mamma att jag gått in i väggen, även om jag inte ville att han skulle göra det, för att han tycker hon ska avlasta oss, men hon har inte avlastat oss nånting o hon frågar inte nånting om prover o medicinering, sen har hon alltid varit en sådan mamma som inte visar att hon bryr sej eller visar förståelse, sen har jag min pappa som lever under väldigt dåliga förhållanden som jag ständigt oroar mej för. Är ensambarn så har inga syskon som jag kan dela mina föräldraproblem med, hade vart skönt om man ex hade nån man kunde be ringa pappa ex varannan gång så man slipper ha dåligt samvete hela tiden. Märks att du läser socionom ;) hihi.
28 februari 2011 23:06

57kilo

En promenad me la familia skulle jag nog orka :) om inte ångesten tar över. Tar energi är precis rätt ord för vad min mamma gör tyvärr, vet att man inte ska behöva ta ansvar för sina föräldrar, men är rädd för att pappa skulle göra något dumt som ex. ta livet av sej om jag skulle va för hård mot honom o säga va jag tycker han ska göra för att ordna upp sitt liv som är väldigt komplicerat. Jag är fruktansvärt envis, vilket har gjort att jag ser till att klara skolan trots att jag mår som jag gör, men egentligen är ju hälsan viktigare än skolan så är så envis så jag är elak mot mej själv o de har ja alltid vart, men jag är tacksam för att jag troligtvis är legitimerad snart :) Kram till dej me :)
28 februari 2011 21:29

Newbie

[KURSIV]Förstår vad du menar, så fort man tagit minsta steg belönas man med lite extra energi än tidigare, men någonstans måste man ju också hitta energi till det där [FET]första[/FET] steget... Vänta med picknick om det känns jobbigt och börja med att ta med familjen på en enkel promenad istället, barnen kanske kan cykla? Babysteps är underskattade ;) Kul att sambon gått med på att sitta med vid räkningarna! Då ser han hur jobbigt det är och då kan ni gå vidare därifrån. Det låter som att din mamma har egna problem hon behöver ta hand om innan hon kan släppa sin själviskhet. Vet att det inte är till mycket tröst, men att oroa sig för någon annan ger ingenting mer än tar energi! Man ska aaaaaldrig behöva ta ansvar över sina föräldrar!! Men som sagt, det är ju lätt att säga och jobbigt att anamma... Dra med barnen eller vänta tills de somnat så länge tills du fått tillbaks lite ork. Jag tror att det finns en styrka i människor som gör att vi tar oss igenom våra svårigheter hur omöjliga de än verkar vara i stunden. Tänk till exempel på hur många som förlorat sina barn - och tagit sig igenom det. Den styrkan har du också, och den kommer ta dig igenom det här, det är jag säker på. KRAM på dig! [/KURSIV]

Logga in för att skriva en kommentar.