Med risk att bli djup.... (varför jag kämpar med vikten)

Att gå ner i vikt när man är överviktig är egentligen det lättaste på hela viktresan, att behålla den nya vikten i längden är det som är svårt. Det enda problemet, som jag ser det, med den här sidan är att bloggen endast handlar om det fysiska med viktresan och inget av det emotionella. Nu är självklart orsaken till att vi vill gå ner i vikt väldigt olika, vissa vill bara bli av med ett par extra kilo för första(och förhoppningsvis enda) gången, andra kämpar med en pendlande vikt. Dit hör jag, jag hamnade i min första övervikt i slutet av puberteten. Den har senare återkommit med jämna mellanrum. Jag är antingen "miss fitness" eller "fluffen" och det har inte funnits någon mellanting. I nov 2005 hamnade jag på sjukhus pga en "livskrisreaktion", som det står i journalen. Det var då jag var som mest vältränad, då jag hade perfekt koll på allt som gällde mitt intag och förbränning.... Det var då jag fick veta att jag hade ortorexi, i kombination med en allvarlig depression(eller som man säger för att slippa behöva förklara, jag gick in i väggen. Efter ca en månad på sjukhust och intensiv terapi(KBT) började min långa vandring tillbaka. Idag har jag lärt mig känna mig själv och mina signaler, oftast, och jag vet att jag inte vill leva det livet det innebär när man är aktiv ortorexiker, då min son(då 11år) fick tillbringa 3 timmar varje dag ensam för att jag MÅSTE träna. Det var/är tungt att ta till sig när man "drabbar" sin familj, men sanningen är att på den tiden gick min träning först och våra aktiviteter fick anpassas därefter. Mitt liv just nu är att jag inte känner av mitt beroende till vardags, jag gjorde det ett par gånger i början på min kamp, men jag är medveten om att min hjärna och vad jag känner inte är samma sak. Idag till exempel, så tränade jag inte på gymmet men när jag passerade gången där det ligger kände jag mig som att jag gjode fel, jag måste ju träna bort mitt överintag som jag har haft ett par dagar. Att gå förbi och låta alla självanklagelser komma över en och sedan besvara dem hjälper mig framåt. Att få mig själv att förstå... Jag låter återigen lite tvådelad men som sagt så är det mitt sätt att hålla isär mig från min sjukdom, för sjukdommen kommer alltid vara där.

25 maj 2009 21:33

MegaNettan

håller med dig, samma med mig och många andra bloggare här, många av oss är i djup deppression , eller utbrända, gått in i väggen, sjukskrivna osv... innan man kan gå ner i vikt måste man ta itu med sig själv och problemen
26 maj 2009 06:12

Marie DK

Been there, done there. Jag lovar dig en vacker dag vänder det! När det finns annat som är viktigare. Jag har varit så hård mot mig själv förut, men när jag mötte någon (min man) förstod jag att jag faktiskt var värd så mycket mer än träning. Att ligga i soffan en heldag och gosa betyder mer. Ha det bra, kram
26 maj 2009 06:31

melynta

Många kloka ord och jag skulle så gärna vilja kommentera med ett riktigt bra svar, men kan inte finna något vettigt just nu, så jag låter bli, och som du själv sa till mig förut, så är det här med att man blir medveten, en väldigt bra start. :)
27 maj 2009 09:49

ezzan_1990

Usch, det värsta är att det känns som jag har ortoroxi när jag läser det, för mitt liv är lika dant, träning först, resten får planeras efter det. Uuhh! GUD så svårt det är att vara LAGOM. Men måste säga att du är otroligt stark!

Anja1974s blogg

Med risk att bli djup.... (varför jag kämpar med vikten)

Kommentarer