Det kan ju bara bli bättre, eller hur?

Att bli väckt kvart över sex en lördagsmorgon av en kissnödig hund är inget kul, särskilt inte när regnet står som spön i backen och ungen kvällen innan, trots tillsägelse, har lagt paraplyet på okänd plats. Nåja, hundarna fick gå ut på en snabb kiss, sedan återvände jag till sängvärmen. Efter fem minuter inser jag att hundskrället är igång igen. Han studsar mot ytterdörren och gnyr. Han ger sig icke. Jag var för snabb när jag var ute med dom, han måste tydligen skita också. Upp igen och ut. Inte f*n var han skitnödig, nej, han ska stå och slickar vatten på trappan. Jaha, vattenskålen var tom. Fyller denna och går och lägger mig igen. Nu börjar katten vråla, förmodligen tycker hon att jag ska fylla matskålen trots att där garanterat finns mat eftersom jag hällde upp massor med torrfoder igår. Jag försöker somna trots vrål-katten. Då sätter hunden igång att kasta sitt tuggben över golvet. Jag kopplar in ljudboken i öronen. Äntligen frid.. Nymfparakiterna drar igång morgonkonserten för det måste ju vara morgon när alla andra djur är igång och matte har visat sig. De kan åstadkomma ljud som ingen ljudbok rår på. Jag höjer volymen, försöker skita i fågelvrålen. Då spelar makens mobil vakna-signalen. Han ska vara skjutledare på ett klubbmästerskap i lerduveskytte idag. Han vaknar inte av ljudet förrän efter ca ½ minut. Då snoozar han. Tio minuter senare genomlider jag den kläm-käcka trudelutten igen. Vid det här laget kokar jag av irritation. Fåglarna skriker, katten vrålar, hunden kastar sitt tuggben, maken snarkar sig igenom den fjantiga väckningsmelodin. Jag går upp och gör kaffe. Dottern har vaknat och kommer upp, snor den stationära datorn, jag får ta laptopen med kvaddad skärm. Maken, sen och stressad pga allt snoozande börjar härja om vart regnrocken är. Jag vet att den ligger i bilen. Går ut i spöregnet, fortfarande utan paraply, och ska hämta regnrocken (snäll som man är). Glömmer bilnycklarna, går in igen. Hämtar nycklarna, låser upp, inser att det är fel bil. In igen, hämta andra nyckeln, leta efter regnrocken i röran i bakluckan. Nu är nattlinnet dyngsurt och jag med. Hittar regnrocken. Kommer in och tar en klunk halvkallt kaffe. Maken stressad och irriterad säger att han inte hinner gå ut med svärmors hund som vi är hundvakt åt. Nu exploderar jag. Dyngsur, utan morgonkaffe och trött så in i synden, skäller jag ut honom för att han finns (typ,) går ut i regnet, sliter ut hunden som inte vill rastas i regn, tvingar denne att åtminstone pinka innan han får gå in igen. Ber maken om ursäkt samtidigt som han backar ut bilen. Går in, sätter mig i soffan och önskar att få börja om dagen. Efter en sån här start kan det ju bara bli bättre, eller hur?

16 juni 2012 12:02

gittan52

Jag ber om ursäkt men jag tack för ett riktigt gott skratt :) Men som du skriver, nu kan det bara bli bättre.... hoppas jag ;)
16 juni 2012 13:08

Asja

Inte ska du be om ursäkt för att du skrattar! Det är bra att skratta :) Jag kan tillägga att efter denna morgonpärs har dagen varit lugn!
16 juni 2012 14:23

kaffe247

Oj,oj vilken lördags morgon :-) Hoppas du fått sätta dig ner i lugn och ro nu och njuta av en varm kopp kaffe och kanske lite pyssel. :-) God fortsättning på dagen!
16 juni 2012 14:55

Asja

ja nu är allt åter till det normala. Dottern är på kalas och jag har passat på att sätta upp poolen nu när hon inte är hemma och springer i vägen ;) Oj, vad glad hon kommer att bli, hon har tjatat hål i huvudet på oss om poolen!
16 juni 2012 18:01

mita0822

Ha ha ha!!! Det var det roligaste jag läst på länge. Påminde ett tag om mina morgnar med katterna, men sen drog det iväg:)) Hoppas att du får en bättre kväll.

Asjas blogg

Det kan ju bara bli bättre, eller hur?

Kommentarer