En jäkla vecka framför mig.

Igår blev det inte av att jag skrev in min mat här i MD, men det betyder inte att jag åt fel. Frukosten blev som vanligt välling och lunchen blev en köpt pastasallad. Till middag blev det älgbiff, potatismos och dip på grekisk yoghurt med vitlök och avocado. Så jag höll mig förmodligen runt 1200 kcal. Jag har ingått en utmaning med dottern. Hon ska göra 10 km crosstrainer denna vecka och jag ska köra 20 km. Kondidtionen är i botten men jag drömmer om att jogga till våren. Jag körde 4 km under stor möda och mycket svett igår och har tänkt försöka klämma in ytterligare 4 km idag. Men jag lär ju börja med att skotta, det har snöat och det flyger fortfarande små fjun i luften. Det här är min helvetesvecka förövrigt. Muntlig tenta igår, skrivning av PM (mini-uppsats) som ska lämnas in på fredag, omtenta på lördag som jag måste klämma in pluggandet till mitt i PM-skrivandet. Sedan ska vi till banken i em och reda upp alla fel som bank-damen gjorde bland makens fondkonton, på torsdag ska maken till doktorn och göra sista (förhoppningsvis) provet för att få reda på om han har KOL. Och på fredag ska jag till tandläkaren. Det värsta av allt är det där med makens eventuella KOL. Det väcker så mycket tankar. Jag drömmer mardrömmar där han långsamt kvävs till döds medan jag står maktlös bredvid. Jag är så rädd och samtidigt försöker jag vara ett stöd för honom. Han pratar helst inte om det men jag märker att tecken på att det plågar honom; han kan inte sova ordentligt, magen är surare än vanligt och han är gärna för sig själv. Han har sett till så jag kan bo kvar i huset tills jag har pluggat klart ifall han skulle dö innan. Jag blir så beklämd och ledsen när han planerar sådär. Han är ju den jag vill dela mitt liv med, den jag vill bli gammal och gaggig tillsammans med! Jag vet att jag klarar mig själv i värsta fall, men jag VILL inte behöva göra det, jag vill ha honom hos mig. Vi har inte pratat med dottern om det här än, vi vill ha besked och en handlingsplan först. Ja, det är en jäkla vecka detta.

14 januari 2014 06:56

LCHFtjej

Mina egna bekymmer känns plötsligt ganska små. Vi har liknande erfarenheter i familjen av sjukdom och elände men har nu kommit ut på andra sidan. Du är knappast hjälp av att höra att det blir bättre sen - men kanske kan du ändå ta till dig att jag vet vad duu går igenom. /Mirre
14 januari 2014 07:01

Asja

Tack snälla du💐
14 januari 2014 15:27

lenaek

Pepp!!!!

Asjas blogg

En jäkla vecka framför mig.

Kommentarer