Hjärnan från stenåldern

Efter att jag släppte taget om vikten och tänket gick jag upp 14 kg. Jag åt det jag ville, när jag ville det. Jag njöt av såväl sallader som godis. Och jag åt för mycket av allt så klart. Även om det var surt att gå upp i vikt så har jag fått en viktig insikt: Vikten kommer att vara en livslång kamp. Jag kommer inte att kunna säga att "nu är jag klar, nu har jag gjort det här" Jo, till att ha nått min målvikt. Men sedan gäller det att hela livet tänka på vad och hur mycket/ofta man äter. Vill jag leva så? Att alltid fundera över hur mycket kalorier jag lassar in? Att inte kunna äta så mycket jag vill av något riktigt gott, utan tvingas hålla nere mängden. Alltid. Varje dag, året om. Livet ut. Jag funderar på det där. Det känns som en boja. Men det gör ju vikten också. Att alltid vara tjock. Att aldrig orka. Att kläder aldrig passar eller sitter snyggt. Att alltid släpa runt på en fet och osund kropp. Alltid. Varje dag, året om. Livet ut. Att vara en före detta tjockis kan jämställas med att vara en före detta alkoholist på ett sätt. Den nyktra alkoholisten kan aldrig ta en droppe sprit. Den smala tjockisen kan smaka på lockelsen men inte glupa i sig den. Båda mår bättre utan, båda suktar och längtar. Båda har gjort ett val. Jag vet att svaret ska vara enkelt: jag väljer en sund och hälsosam kropp. Så varför känns det då så trist och tråkigt när jag tänker på mat i framtiden? Jo för att min hjärna är från stenåldern. Den lever och frodas på glukos. Den säger till mig att passa på att äta medan det finns mat. Den tror nämligen att det ska komma en svältperiod sedan och då är det bra att kroppen har fett att ta av, så hjärnan får sin glukos. Visste ni förresten att hjärnan skickar hungersignaler så fort den misstänker att bränslet KANSKE håller på att ta slut? Jo, så är det. Kan det vara så att överviktigas hjärnor skickar den här signalen ännu tidigare än i normalviktigas hjärnor? Att den överviktiges hjärna är känsligare för tillgång/brist på föda? Jag har inga svar, men jag vet att min kropp mår bäst utan kilona, så även om det känns tungt ibland och segt just nu, så ska jag fortsätta kämpa!

Kommentarer

5 juni 2013 13:09

chicha

Kloka insikter! Det är nog bara att inse att livet är orättvist. Vissa av oss måste ALLTID ha koll på vad vi äter! Faktiskt inte jämt, tro mig det kan bli en vana att äta nyttigt. Jag som nått den vikt jag är nöjd med kan unna mig vad jag vill en dag i veckan. Sedan måste jag hålla koll igen! I början av maj blev det för många helgdagar o då gick jag upp. Men efter två normala veckor var jag i mål igen! Det gäller att ta tag i tid.
5 juni 2013 13:23

anettyn

Har samma funderingar som du. Hade även en mamma med övervikt och inte orkade hon ta itu med det 100% livet ut. Hon pangdog rakt av när hon var 63. Hjärtat la av. Jag minns mammas lyckliga fejs när hon stuvade in en supergod macka i munnen och sippade kaffe...min dotter jobbar under sommaren i hemtjänsten och ser hur menlöst och plågsamt det kan vara att bli gammal och sjuk....hon tycker nog, precis som jag, att min mamma hade tur ändå-men vi hade otur för vi blev av med mamma/mormor alltför tidigt. Man vill ju ha ett liv värt att leva-ett värdigt liv med njutningar och glädje-inte självplågeri och elände. Men ok, får jag balla ur en ag i veckan, så är jg nöjd. Tror jag. Gammalt hederligt lördagsgodis :)

Logga in för att skriva en kommentar.