Jag föll dit..
Resultatet blev total utmattning. Dagen innan igår hade min kropp rent fysiskt sagt ifrån och lät mig inget annat göra än att sova. Jag bara sov och sov… Med undantag av ett par timmar på kvällen. I övrigt sov jag. Därför vaknade jag igår riktigt utvilad. Trodde jag. Det visade sig såklart att jag inte var återhämtad rent mentalt så följden blev att jag inte orkade ta tag i något. Jag orkade inte packa upp, jag orkade inte träna… Jag kände en uppgivenhet eftersom jag inte ens kunde förmå mig själv att ta en promenad i mitt nya område, just för att jag inte känner till det. En skogspromenad kändes således omöjlig, om jag nu hade kunnat ta mig ut.
Efter en tung dag, skulle jag ha mött upp en kompis på kvällen vilket inte blev av eftersom jag satt i mig närmare en halv liter/liter glass och mådde enormt dåligt över det. (Den blev lämnad efter filmkvällen hos mig i söndags och självdisciplinen har aldrig varit stark nog för att låta godsaker vara kvar i kyl/skafferi). Tack o lov tog min kompis sig ut hit till mig och mitt nyinflyttade kaos ”på landet”. Nu tänker ni säkert att jag är knäpp, men vi köpte varsin barnpizza till middag. Jag var helt enkelt fullt övertygad om att jag lika gärna kunde avsluta min skitdag med fortsatt frosseri. Vilket faktiskt kändes helt ok. (Jag är lite svart eller vit på det sättet). Nedslagen fick jag prata av mig lite, och min kloka kompis kom med några visdomsord som jag ska försöka tänka på nästa gång, och som jag vill förmedla till er som läser.
”Tänk inte på att du föll dit idag, tänk på hur länge sen det var som det hände senast istället och hur duktig du har varit”.
”Det är mänskligt att känna sig svag. Vi känner oss alla svaga ibland och det är helt ok”.
”Med tanke på din senaste tid är det otroligt att du orkat med så pass länge som du ändå har, vilken människa som helst skulle vara trött”.
Ja… det kanske verkar självklart, dock inte för mig. Men många av er vet nog hur man känner sig. Man är besviken på sig själv. Man bannar sig själv. Man hatar sig själv. Även om jag egentligen vet att det bara är nya tag som gäller efter en sån här dipp så är det riktigt motigt och man frågar sig själv varför. Varför ska man fortsätta? Vad är poängen? Målbilden, den som en gång var lika klar som en idolaffisch, känns plötsligt så suddig.
Kommentarer
-
Det kommer alltid komma perioder då man inte har möjlighet att träna normalt och det kommer alltid tillfällen när motivationen är i botten. Att känna igen dessa tillfällen är första steget till att inte låta sig nedslås av dem. Med eftertanke och analys av situationen är jag säker på att du kommer komma ut som en starkare person :) Ta hand om dig!
Logga in för att skriva en kommentar.