71,9kg, LCHF och allmänna funderingar om kost
Vågen visade nyss 71,9. Sist den visade de siffrorna var 10 år sedan. Och då var jag otränad. Kul. Genomsnittskurvan ligger bra mot mål, 0,17kg som mest.
Jag har också läst större delen av Skaldermans första bok om LCHF (även om jag kan tycka att det är oförtjänt mycket uppmärksamhet på en viss doktor att använda den bokstavskombinationen)
Även om han säger emot sig själv en del och ger upphov till en massa frågor så är det en läsvärd bok. När det kommer till förklaringarna om varför det fungerar får jag fortfarande inte riktigt ihop det.
Det lite lustiga i det hela är att jag själv många dagar inte alls ligger långt ifrån hans diet, trots att jag inte ser mig som en LCHF-dietare. En gång för flera år sedan visst, men det var innan det kallades så.
Det var länge sedan jag slutade oroa mig för mättat fett och kolesterol men:
Jag har ändå, trots allt alltid fått höra att kroppen tar upp i stort sett alla kalorier vi stoppar i oss. Om det inte stämmer så borde vi kanske ta och undersöka hur det egentligen ligger till.
Kan det vara att GI inte bara säger hur fort blodsockret stiger utan också hur många av de tillförda kalorerna som tas upp av kroppen?
Om det är fallet så borde det väl gå att konstruera en "matdagbok" som räknar med det hela och räknar ner kalorierna?
De mest hårdnackade LCHF-förespråkarna menar att kalorier inte spelar någon roll, I beg to differ - eller hur man säger. Kalorier är ju ändå bara ett mått på energin som finns i maten. Och energi är ju energi hur man än vänder på det.
För ett tag sedan läste jag en bok som heter "born to run." Den handlar om vuxna människor som lär sig springa så som naturen har avsett. Som den massör jag är, med en hel del anatomistudier så har jag inga problem alls att köpa argumenten som läggs fram. Trots att de är starkt kritiserade av framför allt skoindustrin. Vidare handlar boken mycket om ursprungsbefolkningar som springer mycket och om ultramaraton. Vi pratar inte om vanliga korta fyramilsrundor här, utan om människor som springer i ett par dygn i sträck. Det roliga är att på längre sträckor så är människan i topp när det gäller att springa. Andra däggdjurs begränsningar som temperaturreglering genom munnen och ett-andetag-per-steg gäller inte oss. Detta gör oss till köttätare. Varför? Jo, vi är inte snabbast över korta sträckor. De flesta rovdjur springer med lätthet ifatt oss, så våran styrka, uthålligheten har vi bäst nytta av på öppna fält där vi själva jagar. Våra förfäder bestämde sig helt enkelt för att springa ikapp exempelvis en antilop. Detta var inte lejonets snabba jakt som var över på några ögonblick, det har vi inte snabbheten för. Istället avvaktade vi och följde efter flocken. Vi valde ut ett djur, och nu blir det lite lustigt, vi kollade in bajset från det djuret. Nu hade vi nytta av vår hjärna. En bajs från ett djur har fåror lika avslöande som ett fingeravtryck. Nu börjar jakten, rätt in i flocken, antiloper springer åt alla håll, men vi är intelligenta, vi blir inte distraherade som lejonet. Vi håller blicken på våran antilop som springer iväg. Vi kommer långt efter men i det öppna landskapet tappar vi den aldrig ur sikte. Vi håller en jämn fart, precis så fort att antilopen måste gå över i galopp (eller vad det kan tänkas heta för just en antilop) Varje gång den går ner i trav (eller gång eller vad det kan heta för en antilop) knappar vi in. Och efter varje galopp är djuret lite tröttare och lite varmare. Antiloper kan inte svettas. Så småningom har antilopen cirklat runt till sin flock igen och smälter in i den skyddande anonymiteten. Hade vi varit ett dummare djur hade vi jagat en annan antilop nästa runda, men vi har den mest logiska hjärnan av alla djur. Vi spanar in de antiloper som ser ut som våran, och gräsätare som de är så bajsar de ofta. Bajset avslöjar djuret. När vi har hittat varan antilop igen så återupptar vi jakten. Efter varje runda är djuret tröttare och tröttare. Till slut segnar det ner och vi har 70kg kött (eller vad en antilop nu väger)
Detta är en teori om hur vi blev så bra på att springa - en mycket stark teori då det så sent som för 10-20 år sedan fortfarande fanns folk som jagade på det viset. (barfota, inte i Nikes)
Precis som LCHF-förspråkarna hävdar att deras kost är den naturliga, ursprungliga kosten som vi mår bäst av och att vi inte skall äta några kolhydrater så hävdar författaren av born to run och hans vänner att vårt naturliga ursprung, det vi är skapta för är att springa en massa. Precis samma goda hälsoeffekter ges det exempel efter exempel på.
Men nu kommer vi till skillnaden: De som springer mycket, de äter också väldigt mycket kolhydrater. Visst jagar vi efter köttet, så vegiterianer är inte något vi är avsedda att vara. men ...
Är kolhydratladdning bara placebo? Eller är det viktiga att se till att man aldrig blir fet, äta en blandad kost och springa mycket?
Eller är det så att man aldrig skall blanda kolhydrater med annan kost? Mår vi bäst av att äta en sak i taget?
Som massör kan jag ju nämna att de som överlag har mest ont i kroppen är de som sitter still mycket. Hellst framför en dator med lite lagom stress så att axlarna åker upp. Vi är inte gjorda till att sitta ner några längre stunder. Absolut inga åtta timmar om dagen. Vi är gjorda för att röra på oss, Springa, hoppa, jaga och klättra. Naturligtvis är vi också gjorda för att ligga ner och slappa. Människor som tränar i lagom mängd har sällan ont. Kan det vara så att LCHF passar utmärkt till de som är för lata för att röra på sig?
Det börjar dra ihop sig till en fråga på forumet tror jag ...
Personligen vill i alla fall jag kunna äta glass, dricka cava, smälla i mig en hamburgare eller en pizza. Kanske inte varje dag, men i alla fall ibland. Nå ner till en tjusig nivå av kroppsfett, upp till en behaglig nivå av kondition, klädsamt mycket muskelmassa och sedan se hur mycket man kan "slarva" innan det syns och känns. De senaste 10 åren av livet har jag gjort små ryck, eller små är de väl inte, jag har gjort stora ryck kombinerat med perioder av inget alls. Balansen vill jag hitta.
Kommentarer
-
Ultralöpare, som jag t ex, äter allt. Täta mål men inte så mycket åt gången, så att magsäcken inte blir för full. Det skumpar så obehagligt om man springer med full mage, även om det faktiskt går det med. På 24H t ex blir man så illa tvungen att äta mer än bara godis, nötter och chips :-) Du kanske skulle uppskatta den här länken: http://majimbokenya.com/home/2009/06/30/eating-practices-of-the-best-endurance-athletes-in-the-world/ Artikeln handlar om världens bästa långdistanslöpare, kenyanerna, och hur de äter och tränar. Barfotaevangeliet aktar jag mig lite för, precis som att vissa behöver glasögon för att kunna se bra behöver nog vissa lite support för tassarna för att kunna springa bra. Det finns en artikelserie om sko vs inte sko om du är intresserad: http://traningslara.se/skor-barfotalopning-fotisattning-del-6-av-7-barfotalopning-och-snedtolkning-av-studier/ Den kommer väl egentligen inte fram till något, inte mer än att vi vet inte riktigt vad som stämmer men det är väldigt läsvärt eftersom alla evangelister av alla slag får sig en känga :-)
-
Oh, jag glömde ju bästa länken - Rune Larsson, Sveriges bästa ultralöpare, har ett och annat att säga om spaghettiladdning: http://www.ur.se/play/157952 Han är väldigt rolig, och trevlig att springa med!
Logga in för att skriva en kommentar.