11.

Jaha.

Fortsätter bara att förlora i vikt, centimetrar och valkar. Vet inte ens om det är någon ansträngning egentligen; om den här tillvaron är ett reelt hot mot min sinnesfrid. Förmodligen inte. Att träna 60-90min/dag gör jag redan per automatik, att inte mjöla käften full om kvällarna är en funktion som redan stängts av och jag behöver inte följa några kalorimätare för att i huvudet - på förhand - veta att balansens är intakt. Det är ju bara lathet som hejdar människan från att må fysiskt bra; och lathet är lätt att bejaka om man är en jävla idiot.

Hursomhaver; börjar känna viss aversion mot alltför stor viktförlust. Vill inte bli smal. Det var verkligen inte intentionen med att sluta vara en jävla idiot; strävade bara efter lite sundhet, lite hälsa, ett par jeansfickor som inte putar av höftfläsket. Men nu blir det så uppenbart att jag kan befinna mig på 75kg till hösten - ifall jag ihärdigt tränar på samma vis som nu - och det känns inte särskilt fantastiskt. 75kg liksom. Ett ragglande skelett; mina ryskbreda axlar som en galge under skinnet. Smalhet är ungefär lika eftersträvansvärt som polio. Min kropp vore medioker i den viktklassen. Tristnormal. Jag vill fan inte förlora min Nigella-look bara för att jag råkat sluta käka fem rostmackor varje kväll.

Måste avväga, snart. Balansera mer. Hamna i ett status quo. 85kg, okej. Men inte lägre än så. Jag vill vara halvfet mamsell with ass huge enough to scare small children. Halvfet italienska; slickar efter bakningen av mina fingrar som om de vore tunna manslemmar och kan krysta fram 30 kids with these hips of doom.

Älskar mina former lite väl egocentrerat intensivt, möjligtvis. So be it. För övrigt har jag all förståelse för folk som eftersträvar smalheten - men så gäller det ju oftast människor som ser förjävla hemska ut överviktiga. Degberg. Formlösa.

Jag har också varit formlöst degberg en gång men då vägde jag nästan 120kg.

Not so hot, no.