Hur länge ska jag orka vänta på mitt liv?

Är ju hemma idag och det går bra. Ska snart städa i ordning i köket så jag har det gjort. Har inte pluggat så mycket än då jag får böckerna i morgon, så helgen blir ordentligt med plugg eftersom jag har prov på onsdag. Min nya livsstil med bättre kost går bra. Har även lyckats ha en bra dygnsrytm första veckan i skolan. Gick upp kl 07:30 idag. Käkade en tallrik havregrynsgröt runt 08:30. och sen åt jag lunch kl 12:15. Åt precis lite sallad men var inte tillräckligt hungrig så det blev bara lite. Är nöjd med hur jag mår. Känner mig piggare och framför allt fräschare.Kan inte förstå hur jag orkade känna mig så uppblåst och ofräsch när jag åt så mycket socker. Nu när jag gjort sån ändring vill jag inte backa heller. Jag vill framåt ännu mer. Min biologiska klocka började ticka för ett tag sen. Det var nästan så att jag kunde känna hur den startade igång. Haha Många i min närhet har fått barn och inte för att jag blivit stressad av dem men jag vill också ha barn. Jag vet att läget inte är bra så jag varken har utbildning eller jobb just nu. Sambon har fast jobb så det är ju bra. Men jag ska försöka ta mig till stockholm ett år och gå en utbildning där så det är inte läge med barn nu. Och sen måste jag få ett jobb och få fast tjänst där. Sen kan vi börja snacka. Vi har förstahands kontrakt nu och att köpa boende är inte viktigt innan vi får barn utan vi båda kan mycket väl bo i förstahand ett par år om inte alla år om vi trivs. Jag har dock inget körkort men jag är ju sugen på att bo i stockholm och där (beroende på jobb såklart) behövs det nog inte, även om det är skönt. Det enda jag känner utöver det jag skrivit är att jag gärna vill vara gift innan vi skaffar barn. Jag skulle kunna gifta mig om ett år, utan problem. Men min sambo är inte redo. Han är ett år yngre än mig och kan gärna vänta i 4-5 år till med att gifta sig och ännu några år efter det börja försöka skaffa barn. Han vill dessutom bara ha ett barn och jag känner verkligen att jag vill ha två. Det känns som att det är mycket kompromissande från min sida när det gäller alla stora saker. Vi valde att flytta 70 mil från alla jag känner för att han ville till sin hemstad. Jag var helt med på att flytta och trivs, men jag känner mer och mer att jag vill närmare min familj som finns i Stockholm. (Och några på Gotland). Jag vet inte hur mycket jag ska kompromissa och "vänta på". Jag vill givetvis inte tvinga honom till något och vill ju att han ska vara lika redo som mig. Men det jag menar är att jag undrar hur mycket väntan jag ska orka med? Är det rättvist att den som är mogen ska vänta på giftemål, barn och flytt närmare sin familj (och även sambons.)? Ska jag ge upp eller ska jag vänta? Vad är rätt och vad är fel? Jag älskar honom så himla mycket men kan jag sätta allt jag vill på paus för att han inte är redo just nu? Tänk om jag liksom min mor har svårt att få barn? Jag vill vara mamma, jag bryr mig inte jättemycket om min karriär utan jag vill ägna mitt liv åt att vara fru och mamma. Han vill också det men han är verkligen inte redo. Vad ska jag göra? Just nu känns det som om jag lever i en slags väntan, jag är i ett mellanläge. jag pluggar för att komma in på universitet och högskola vilket är bra. Jag vill gå utbildningen i stockholm och det kommer ju bli kul om jag kommer in och så. Men det jag verkligen vill ligger och gror, växer och väntar på att få blomma ut.

Kommentarer

23 augusti 2012 18:16

Ewa1969

Vi blev aldrig redo men bestämde att nu eller aldrig! Tyvärr var jag en av de som hade svårt att få barn (efetr ett missfall). Tog 5 år och massor av hjälp! Fick barn när jag var 37. Men så är livet. Man kan ju inte skynda på det. Men vi visste att vi inte skulle vilja ha levt ett liv tillsammans utan barn och då får det ju bara ngn gång vara dags även om man inte "är redo"! Det är det man har de 9 månaderna till! Förresten blir man nog aldrig redo egentligen! Livet tar inte heller slut om man ksffar barn. Det blir bara lute annorlunda. Sedan kan man ju göra det lättare för sig själv än vi har gjort. Bor i en stad utan släkt eller ngn barnvakt. Men det är vårt val ;) Blir nyfiken på hur gammal du är.
23 augusti 2012 18:36

Jenka88

Ja det är svårt det där. Skönt att ni lyckades! Det är bara svårt för jag vet inte när han kommer ändra sig och helt plötsligt bli redo. Han säger att han vill vara ungefär runt 30 år när han får barn (han är 23 nu) och jag vill gärna vara 26-27 när jag börjar försöka (är 24 nu). Jag respekterar givetvis att han inte är redo, men det känns som att han kanske aldrig blir det och då har jag suttit och väntat. Jag tror han känner efter "för mycket". Jag anser mer att om jag blir gravid om några år och båda har fast jobb och vi har bostad så är det dumt att göra abort för att man är "kräsen" och det är fel tid eller att man inte är redo. Det har jag gjort klart för honom och han vet ju att det är min kropp. Haha, ja det är det jag vill. Bo närmare våra familjer så man kan ha en bra kontakt och barnvakter.
23 augusti 2012 18:42

Ewa1969

Om du känner att du sitter och väntar är det inte bra, men ni är inte så gamla. Hur länge har ni varit ihop? Lev ditt liv ett tag till och om du om några år inte får någon respons får du nog ta ett beslut. Viktigt att han är ärlig tycker jag. Vill han inte ska han säga det nu. Om han inte vet eller vill vänta kan man ju inte bli arg för, det är ju så han känner (även om jag förstår din frukstration). Hade en kollega som fick gå vidare med sitt liv. Så är det ibland. Hon är lyckligt gift nu med någon som ville samma som hon. Inte lätt detta!
23 augusti 2012 18:47

Jenka88

Jag vill ju inte ha barn exakt just nu, utan vill ju vara 26-27 så tills dess kan han få fundera. Men man blir bara frustrerad ibland när man själv vill och känner att man börjar bli redo och det är helt tomt hos honom. Samma med giftemål men det vet jag är närmare i tiden men det skulle jag vilja göra om något år som sagt. Han har sagt att han absolut vill ha barn och på senare tid har han lagt lite mer kommentarer om det så jag vet ju att han vill i framtiden. Vad jobbigt att gå vidare utan, men man måste lyssna på sig själv. Vi har vart i hop i 3 år så det är inte så länge, det vet jag. Men vi har gjort mycket och jag känner att vi vuxit så mycket ihop så det känns som mycket längre. haha
23 augusti 2012 18:50

Ewa1969

Du får fria så ni kan förlova er ;) behöver ju inte betyda att ni ska gifta er nu direkt. Vi väntade 7 år innan giftemål då vi ville betala för allt själv. Man gör som man själv vill :) 3 år är ändå ganska länge tycker jag. Vi har 20 år nu i oktober. Det känns helt sjukt! Men mysigt <3
23 augusti 2012 18:52

Jenka88

Hahah han har redan gjort det :P Jag vill ha ett litet bröllop men han vill ha ett stort då han har mycket släkt som han vill ha med, jag kan nöja mig med vittnen eller bara kärnfamiljen (alltså utan mostrar, och fastrar) men han vill ha med hela köret. haha Ja, man måste ju vara ihop i 3 år för att kunna vara ihop i 20. Men tack för dina tips och grattis till era 20!
23 augusti 2012 18:54

Ewa1969

Det kavara stort men intimt! Go fore ita, grattis och lycka till :)
23 augusti 2012 18:55

Jenka88

Tack! :)

Logga in för att skriva en kommentar.