Idag mår jag riktigt illa.

Den här dagen är en enda stor berg- och dalbana. När jag vaknade var dagen bra, Fredag! Gick till skolan och lektionen gick bra, fick reda på att jag fick bra betyg på senaste provet och travade glatt hem. Väl hemma väcker jag sambon och vi snackar lite skit och sådär. Jag märker att han är nere och frågar vad det är, då börjar han förklara att han tycker att vårt förhållande vart tråkigt ett tag nu och att han inte riktigt vet hur han känner för mig längre. Han är förvirrad och han vet att han älskar mig men han vet inte om han är kär i mig verkar det som. Han vill verkligen försöka få det att fungera och se hur det känns om vi lägger mer fokus på förhållandet och jag är helt med på noterna. Jag tycker också att förhållandet vart tråkigt ett tag men jag har vart så upptagen med skolan och sen trodde jag inte att det skulle bli en sån förödande skada av det. Jag vet inte om det är något bakomliggande som utlöst nu så att han kanske känt såhär ett tag, eller om det är en "vanlig" 3-års svacka som går över. Vi har pratat om att försöka ett tag och funkar inte de ta en paus eller så gör vi slut, beroende på hur han känner såklart. Jag har gråtit floder idag och det är svårt att hålla igen tårarna när jag skriver om det. Jag flyttade långt för hans skull och känner ingen här, alla mina nära är många, många mil borta. Jag har vart helt ensam sen han gick till jobbet men det enda jag vill är att träffa någon och bara umgås. Få skingra tankarna bort ifrån vad som händer inom mig. Hela min insida är kaos, jag älskar min sambo men samtidigt känner jag att varför ska jag vänta? Jag har bestämt mig för att flytta till stockholm i december/jan och gå en utbildning. Gör han slut så är det ju lättare att dra och "börja om" där själv. Lättare att gå vidare så än om man ska träffa på honom på stan då och då. Jag önskar innerst inne att han inser snart hur mycket han älskar mig och vill vara med mig, jag har ju gjort så mycket för honom och jag tycker att jag är en bra flickvän. Men jag vet att det inte spelar någon roll när det gäller känslor. Vi pratade båda igenom om hur det ska funka att "försöka" och vi kom överens om att vi ska fortsätta precis som vanligt men sätta av mer tid för varandra. Men det är någonting i mig som tar emot, det är nästan som att det gör ondare att veta att han är osäker på vad han känner än om han inte skulle känna något. Då skulle jag kunna gå vidare, nu står jag och stampar och väntar. Jag trivs inte med att vänta. Men just nu kan jag inget annat, älskar honom så mycket. Jag sitter och funderar på vem tusan jag är, någonstans i detta måste jag försöka komma på vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Vilka mål jag har och sånt. Men jag kan inte koncentrera mig på någonting just nu. Allting cirkulerar kring beskedet. Jag vill bara veta nu, hur fan känner du? Om du är osäker nu, hur fan ska du kunna bli helt säker igen då? Hur ska jag göra för att du ska inse att du vill vara med mig, om du nu vill det? Hur länge väntar man? Hur mycket ska man göra för en människa? Hur obekväm ska man känna sig och hur mycket ska man gå emot allt man står för? Jag har alltid vart en tjej som inte tagit skit eller stått ut med vad som helst. Om en kille tvekat på mig förut har jag trampat hem till honom och gjort slut direkt, jag har aldrig innan tagit att man tvivlar på mig. Jag har aldrig gått med på att ta en paus eller "försöka" tidigare. Det har vart svart eller vitt för mig. Nu har jag tagit en del skit, men han har verkligen ändrat sig och blivit helt perfekt nu. Och nu sitter jag här och väntar... Vart är min värdighet? Vart är min styrka? Vart är min envishet när jag som mest behöver det? Jag kallas åsneunge av min familj eftersom jag alltid vart så förbannat envis. Och varför är jag inte envis här? Envis med att komma över honom direkt och bestämma mig för att jag inte är någon man velar och tvekar om. Antingen gillar man mig eller inte. Punkt. Det är vad jag känner innerst inne. Men efter 3 år ihop är det inte lika lätt att slita fram den där åsnan när den väl behövs. et finns känslor som står i vägen och man vill ju spendera mer tid med den personen. Jag fattar inte vad det är som håller på att hända. Vi förlovade ju oss i Juni...

28 september 2012 20:50

schroder

Kära [FET]Jenka88[/FET]jag förstår dig så väll. Det var om jag satt och läste min eget liv situation. har varit särbo med världens bästa gubbe. Men nu har han gjord uppehåll i våran situation. Tror mig jag kännde mig nästan död och var så länge ner man kan komma. Men nu har jag tagit mig själv i kragen och har börjad leva mitt eget liv. Mina lediga helger var en helvete och jag kunde klättra upp för väggerna, därför att vi inte var tillsammans. Nu kommer den första helgen att jag kommer att vara upptagen med saker jag tycker om och vill göra ensam eller med andra vänner. Du ska ligga lågt och söker dig till Stockholm, då har ni bägge två tid att tänka efter vad ni nu egentligen vill. Om en förhållande redan börja läcka efter 3 år då är det något fel. Så kom till Stockholm var du kommer iaf ha en vän evenom jag är kanske mycket äldre än dig. häng inte upp dig på tanken att du inte har vänner, du har mera vänner än du tror. Lycka till och hör av dig. Styrka kramar från Schroder (Marianne)

Jenka88s blogg

Idag mår jag riktigt illa.

Kommentarer