Insomnia

Jag kan verkligen inte somna. Jag ska upp om 3 timmar enligt alarmet och john blund är inte ens i närheten. Det är oron som ställer till det. Mina tankar snurrar, allting är på högvarv just nu. Jag är oerhört stressad över vår ekonomi som denna månad inte alls är bra. Min sambo skulle få in pengar från en släkting som köpt en sak av min sambo för många månader sen. Pengarna syns inte till, vi skulle kasta in dom på sparkontot som just nu är på 0:- och sen skulle vi använda ca 200:- till att köpa bagage till mig när jag ska flyga till sthlm nästa vecka. Jag åker alltså på torsdag och har jag inget bagage måste jag ta handbagage och packa det oerhört begränsat så att jag inte behöver kasta någonting. Jag frågar sambon om de där pengarna ibland men han tar inte tag i det direkt och jag blir så orolig och frustrerad. Den här släktingen kanske ska bo inneboende med min sambo när jag far och utbildar mig under ett år. Jag blir så himla orolig, kan han inte ens betala det han köpt av min sambo, hur ska han då kunna betala hyra och mat när de bor ihop? Är så rädd att han ska sätta min sambo i skiten och samtidigt mig eftersom det är jag och sambon som står på lägenheten. Jag är stressad över min utbildning. Skolan sa att jag skulle kunna ansöka i början av sept, men datumen på sidan har inte ändrats så söker jag nu kommer jag in i höst och det går ju inte... Är stressad över vad fan som händer om jag inte kommer in på skolan och måste vara kvar här minst ett halvår. Är stressad över att lägenheten inte är fin ännu. det är så mycket jag vill ändra och fixa för att trivas bättre och få det mer hemtrevligt. Jag är även stressad över skolan, att jag inte kan sova och får migrän. jag vill såå gärna gå till skolan men kan inte när jag har migrän och sover jag såhär dåligt blir det bara en ond cirkel. Det enda jag kan göra för att bryta den är att hålla mig vaken nu och duscha och gå till första lektionen, det är den som är absolut viktigast. jag börjar 08:20 och slutar 09:50, då kan jag gå hem och stupa i säng i några timmar om det nu skulle vara så. Matten efter lunch kan jag faktiskt strunta i då det är distans. Men förstalektionen vill jag verkligen gå på. Jag är stressad över att min mamma inte tar tag i sitt liv. Jag har hört så många gånger under min uppväxt att jag inte är ansvarig för henne och inte ska bry mig så mycket om henne, men jag kan inte stänga av det! Hon sitter i en riktig knipa vad gäller ekonomin. Hon bor i ett hus hon absolut inte har råd med, hon har tagit stora lån för att kunna bor kvar och den här hösten/vintern kommer hon garanterat landa hos kronofogden då hon inte kan få mer lån. Men hon är inte ens nära att flytta och försöka sälja huset. hon ljuger för mig och säger att hon letar lägenheter men jag vet att hon inte gör det. Det stressar mig så mycket att jag inte kan hjälpa henne och att hon är så oansvarig, varför vill hon leva så? Jag kan inte förstå det. Jag kan inte heller förstå hur hon kan fortsätta röka trots att hon diagnostiserats med KOL...hon säger att hon dragit ner från 1 pkt till 10 cigaretter om dagen. Jag tror henne inte. Hon bor så många mil ifrån mig och jag är helt säker på att hon ljuger. Ingen av hennes barn kan ju komma och "kolla" om hon talar sanning. Jag hör hur det piper när hon andas när vi pratar i telefon och varje gång skär det i hjärtat. Varje gång vi pratar hör jag hur hon röker medan vi pratar. Det blir som ett slag i ansiktet. Så respektlöst. "Hej jag lider av en obotlig sjukdom och om jag fortsätter röka kommer jag att dö i förtid, men jag bryr mig inte!". Varenda gång är det så. Och påpekar man det kan hon inte förstå hur man kan bli ledsen över det. Hon saknar empati, livslust och mognad. En halva av mig älskar henne och vill hjälpa henne. Den andra är bara så jävla förbannad på henne. Så förbannad att det kokar i varenda vrå. Hur kan hon inte älska oss tillräckligt för att vilja leva? Jag satte allt mitt hopp till att hon skulle få mer livslust när min syster fick barn tidigare i år, ett litet till barnbarn är väl nog med medicin? Hans leende är väl nog för att vilja leva? Men inte...Inte ens världens sötaste bebis kan få henne att vilja leva. Jag tror att mammas välmående stressar mig mest, långt in. Det drar ner mig. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp, det är som kvicksand. Gjyttja som sakta drar mig neråt. Jag simmar ner ibland och ibland vill jag febrilt upp för att andas. Hon är en riktig energitjuv. När man pratar om energitjuvar pratar man om henne. Hon är så egoistisk, pratar bara om sig själv och han ingen förståelse för andra människor och deras lidanden. Hon tar inget ansvar. Hon sitter i en villa men knappt några lån som är värd över miljonen. Skulle hon sälja den skulle hon iaf bli kvitt sina skulder och kunna leva normalt varje dag. Men hon VÄLJER att bo kvar och ändå tycker hon synd om sig själv och gnäller. Jämför sig med människor som har det svårt på riktigt. När jag hade det jättesvårt ekonomiskt var jag tvungen att sälja saker som jag älskade för att kunna bo kvar och betala mina räkningar. Hon tar inte samma ansvar. Hon har fått ekonomisk hjälp flera gånger precis när hon vart på vippen att hamna hos fodgen och det gör väl tillslut att hon faktiskt inte tror att hon kan hamna där. Hon sitter och ber till den där jävla guden och tror på riktigt att han ska hjälpa henne, när hon kan hjälpa sig själv. Hon kommer inte få mer hjälp nu och vad gör hon då? Då får hon en prick i 3 år och hon kommer inte kunna hyra en lägenhet, då måste hon sälja huset och hon får kanske inga pengar för det. Hon kan inte börja om då. Vart ska hon bo om hon inte får hyra en lägenhet? Jag blir helt matt i kroppen av att tänka på det men ändå kan jag inte stänga av. Kärleken är för stark. Jag har mitt eget liv att tänka på. En underbar sambo som jag verkligen älskar. En utbildning jag vill gå, en underbar lägenhet. Fantastisk övrig familj och vänner. Jag strävar efter att få barn och gifta mig, kanske ta körkort när jag har råd och tid. Varför ger jag mamma min energi när jag har såna fantastiska saker att lägga energin på? Saker som betyder så mycket för mig, som är viktiga för mig. Jag ska sluta låta mig pausas mitt i livet och bry mig om hennes när hon inte ens bryr sig om det själv. Då får hon dö om hon vill det. Det är varje människas val.

12 september 2012 04:59

Flisen44

Har läst ditt inlägg och får tårar i ögonen. Starkt av dig att skriva ner dina innersta tankar och känslor.Visst skall du bry dig om henne och det gör du men inte tillåta att hon tar din energi och hennes dåliga ekonomi är INTE ditt problem.
12 september 2012 05:53

Nos

Jag håller med Flisen44. Du har gett din mamma så många chanser, och du behöver nu fokusera på ditt liv, dig. Energislukamde personer ska vi hålla på avstånd för att må bra. Men jag förstår att det är tungt. Kram på dig!
12 september 2012 06:08

Jenka88

Jag någon gång måste man bara få ut det och här är så skönt att ventilera. Det viktiga är ju inte att någon faktiskt läser utan att man bara får skriva ut det och trycka på "publicera" så att det man känner gör ett avtryck för mig själv. Tack för stödet! Jag kämpar hela tiden med balansgången att bry mig tillräckligt mycket om henne men ändå tillräckligt lite för att inte tappa fokus på mitt eget liv. Det är himla svårt när man tänkt så sedan man var 16 år. Tusen tack för era fina ord! Ska verkligen ta det till mig.
12 september 2012 07:44

Nos

Kram

Jenka88s blogg

Insomnia

Kommentarer