Jagat villebråd
Nej, jag har inte tagit upp jakt. Det är jag som känner mig jagad. Det blir väl så antar jag när företagen i ens omgivning får nos på att man ska flytta, det är försäljare och försäkringsbolag och allt vad det är som ringer ideligen. Jag är lite glad att jag har två telefonnummer, ett "offentligt" och ett privat som bara familjen och mina allra närmaste har. Det offentliga numret kan jag stänga av, fimpa ljudet och ignorera en stund när jag behöver vara ifred. Jag går fortfarande att nå, bara inte via någon kanal okända känner till.
Man får nästan lov att bli lite dubbelpersonlighet för att orka, jag har annat jag behöver tänka på och ordna med också och ni som känner mig vid det här laget vet att även om jag vill och kämpar så är soppatanken inte lika djup som förr och motorn inte lika stark. Tidigare djupdykningar i stressträsket gör sig snabbt påminda, därav att jag delat tillvaron i en offentlig och en synnerligen privat. Min privata sfär vakar jag svartsjukt över.
Detta är vår nya bil, en Renault Mègane med rymlig bakucka och rätt låg bensin/etanol-förbrukning. Den hämtar vi imorgon, vilket gör att jag egentligen inte har tid att stänga av telefonen och dra luvtröjan över huvudet som jag skulle vilja. Jag behöver lösa en bra försäkring för att få köra den lagligt. Försäkringsbolagen friar så det lär ju inte bli svårt att få napp.
Men vem kom på att vi skulle ha så här mycket valfrihet? Allting kan gå till överdrift, även valfrihet. Eller kanske inte. Det kanske bara är jag som är trött. Trött på att jämföra, studera, argumentera och besluta. Trött på all valfrihet, trött på alla alternativ.
Februari kommer att bli en skitlång månad... Jag önskar vi vore nere nu, i vår lilla stuga i Småland.
Då skulle jag ta gitarren under armen och gå över till farmor, som bor 400m längre ner på gatan, och sätta mig och spela och sjunga för henne en stund. Vi skulle kunna sitta i allrummet kanske, så fler kan vara med och sjunga om de vill. Jag kan de flesta "lägereldsvisorna", så vi skulle ha att göra ett tag 
Jag läste i den digitala utgåvan av det som ska bli vår dagstidning att sjukvården i det landsting vi flyttar till fått beröm för att vara bäst i landet. Nu minns jag inte namnet på organisationen som gjorde den här jämförelsen, men de kollade allt möjligt och vårt blivande landsting låg jättebra till i allt. När jag pratar med farmor är hon så väldigt nöjd också, hon bor i sin lägenhet i korridoren och det finns alltid personal i närheten om det skulle behövas. Men hon kan lika gärna stänga om sig och får vara helt ifred också om hon vill.
Jag ser bara fördelar med att flytta, när vi är klara med all valfrihet förstås. Vilken röra...
Gillar
Kommentarer
-
Det roliga och besvärliga är att min fru och jag är så lika, och så fruktansvärd breda i det vi kan fuska med, är bara kroppen som ställer till problem, kunskapen har vi nog båda om det mesta, är bilar som jag har mer erfarenhet då jag köpte min första som 18 åring, men kör gör vi lika bra bägge, fast jag gillar småvägar det gör inte frun, älskade småvägar med husbilen frun avskydde dem vägrade köra på dem, är enda skillnaden, bägge hatar diska men lagar gärna mat, min specialetet helt kött, fruns grytor, och vegmat.
Så inte lätt vara duktig man i detta hus med en sådan fru, och en vis är hon som en rödgris. Var nu det uttrycket kommer i från. Men nog därför vi trivs i hopp behöver en stark kvinna vid min sida som inte blåser bort bättre diskutera fram lösningar en att en bestämmer, tillsammans klurar vi ut det mesta, och vi har ett liv tillsammans och även varför sig, det passar oss ibland är jag blad hens vänner i Stockholm och hon är med mina här nere beror på var vi är.
-
Vad härligt att ni hittat så rätt, du och frun. Det låter jättefint att ni kompletterar varandra så fint
Ja jag undrar vad det uttrycket kommer ifrån, envis som en röd gris. Knepigt, för de flesta grisar oavsett färg brukar vara rätt envisa
Logga in för att skriva en kommentar.