icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag har varit överviktig hela mitt liv.
Det är inte jättemycket egentligen. Tja, 10 kg är väl en del. Mullig har alltid varit ett sätt att beskriva mig.
Trots att jag är lång.
Trots att jag rör på mig.
Trots att jag är glutenintollerant... Jag vet hur det känns när doktorerna tittar på mig lite konstigt, när de inser att jag kollar om jag är glutenintollerant. Hur det säger att jag är väldigt "välnärd" för att vara det.
De som har glutenintollerans brukar nämligen vara väldigt smala pga att de tar upp så lite av allt gluten som kommer ner i våra tarmar.

Men jag fruktar inte.
Min mamma och jag har alltid kämpat lite tillsammans, och ju mer hon vill få en engagerad - tja, ju mer vill man ju streta emot. Hon är ju min mamma. Säger hon att jag borde låta bli att ta den där extra lilla portionen av potatisklyftor så är det klart att jag skall ha den, och njuta av den högljutt.

Men nu har jag flyttat ut och inser mer än någonsin hur viktigt det är att äta rätt och må bra.
Och inte bara det, utan att se bra ut. Jag är inte ett dugg ytlig. MEN jag vill se bra ut, för tycket JAG att jag ser bra ut, så MÅR jag bra. Och DET är som sagt det viktigaste.

Så alla ni där ute som känner som jag.
Kämpa på. För vi kan klara det!
21 maj 2012 22:33

Om Oboypulver med sked och små tjocka pojkar

Vilket gottesug man får när man är nervös. FYY! Nyss satt jag och åt tre stora skedar oboypulver utan mjölk. Jättegott, men gud vilka kalorier! Har precis läst en bok som heter "Kjell". Kjell växer upp på 70-talet, och är överviktig för att han äter så mycket skogaholmslimpa och dricker oboy med 15 skedar pulver per glas. Han blir nypen och retad av en kille i hans klass, han blir illa behandlad av sin fruktansvärda lärare och allas hälsningar är "Hej tjockis!". Som om han inte visste om att han är tjock. Jag älskade den, och kunde relatera - har ju själv alltid varit ett mulligt barn. Det är ganska intressant att läsa böcker om människor som är unga och överviktiga. Läste "Kissing the rain" häromdagen, som handlar lite om samma sak - fast hans beskrivningar av sin relation till mat är så träffande och motbjudande. Man vill inte riktigt äta själv när man läser hur han trycker i sig, och varför. Han har ätit sig till hur många kilo som helst, och när människor behandlar honom illa så mår han dåligt och tröstäter, för det är enklare än att få bort det. Så i princip äter han för att han är tjock, det är hans anledning. Kjell tar i alla fall tag i sitt liv, och går ner 27 kilo på 100 dagar. Inte illa för en ung kille som älskar bröd, ost och oboy. Han inspirerar mig. Den lilla tjocke pojken lyckades med mer än bara vikten i livet, men det tänker jag inte avslöja, för det borde ni gå och läsa själva. Man känner verkligen igen sig i hans uppväxt i Svealand. Idag promenerade jag visserligen i 4 timmar. Åkte till Richmond och gick längst Thamsen, njöt fullt ut av all skog och alla fåglar. Kändes som om man var i svenska skogar för ett litet tag. Imorgon är det invägning. Nu äter jag ingen mer Oboy. Nu fan gäller det. JAG SKALL GÖRA EN KJELL!

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.