icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag har varit överviktig hela mitt liv.
Det är inte jättemycket egentligen. Tja, 10 kg är väl en del. Mullig har alltid varit ett sätt att beskriva mig.
Trots att jag är lång.
Trots att jag rör på mig.
Trots att jag är glutenintollerant... Jag vet hur det känns när doktorerna tittar på mig lite konstigt, när de inser att jag kollar om jag är glutenintollerant. Hur det säger att jag är väldigt "välnärd" för att vara det.
De som har glutenintollerans brukar nämligen vara väldigt smala pga att de tar upp så lite av allt gluten som kommer ner i våra tarmar.

Men jag fruktar inte.
Min mamma och jag har alltid kämpat lite tillsammans, och ju mer hon vill få en engagerad - tja, ju mer vill man ju streta emot. Hon är ju min mamma. Säger hon att jag borde låta bli att ta den där extra lilla portionen av potatisklyftor så är det klart att jag skall ha den, och njuta av den högljutt.

Men nu har jag flyttat ut och inser mer än någonsin hur viktigt det är att äta rätt och må bra.
Och inte bara det, utan att se bra ut. Jag är inte ett dugg ytlig. MEN jag vill se bra ut, för tycket JAG att jag ser bra ut, så MÅR jag bra. Och DET är som sagt det viktigaste.

Så alla ni där ute som känner som jag.
Kämpa på. För vi kan klara det!
22 maj 2013 20:42

Ovanlig middag! Och LA drömmar...

TJO! Jag bloggar ju mest för min egen skull, skönt att titta tillbaka och fundera på saker och ting. I England var det så lätt att gå ner i vikt! Antagligen för att jag var lite skraj för att gå ner när föräldrarna var hemma och småäta. Jag lagrade i mina lådor på rummet istället. Jordnötssmör, torkad frukt och mörk choklad. Många gånger blev det jordgubbar som låg och blev varma, men åh vad gott det var som godis! Sen så ville man ju ge familjen lite privattid, så man var nästan tvungen att komma ut och springa. Om inte bara för att få andrum utan också för att man ville de skulle tro att man hade nåt slags liv. Blev erbjuden att få en intervju om ett au pair-jobb i los Angeles härom dagen. Jag blev väldigt, väldigt lockad. LA har alltid varit min drömstad, och min största dröm är att få skriva tv serier. Jag har flera gånger fått höra att jag förstår mig på karaktärerna när jag skriver, och får allt att kännas rätt och äkta. Jag skriver alltså så kallad fanfiction om olika tv serier (man skriver egna historier och händelser med tvserien, boken eller filmens karaktärer), som jag sedan lägger upp så människor från hela världen kan läsa! ... Men jag har bara gått på min lärarutbildning i ett år, och skall flytta till Borås till hösten, så det känns inte aktuellt. Ändå värker det lite i mig... Men jaja! Poängen med detta blogginlägg var väl att nämna hur bra det är att äta vad man vill, när man vill. Bara man inte äter mängder och tänker på kalorierna, skulle jag nog säga. Idag har vart en pluggdag och nu på kvällen var jag inte sugen på riktig mat. I morse åt jag stekt ägg vilket var gott och salt, till lunch blev det tomatsoppa med en massa peppar, chillipulver och vitlökspulver, köttbullar och färsk basilika. Och till middag var jag bara sugen på en sak. Dipp. Så jag hoppade på cykeln till affären och handlade dipp och lättcreme fraiche. Hade bara morötter, grön paprika, sockerärtor och champinjoner hemma, men det blev perfekt. Så jag satt framför tvn och njöt till säsongsavslutningen av favorit-tv-serien castle. Härligt! Och ändå helt okej i matväg ;) kämpa på och ät det ni är sugna på då och då!

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.