Alla som försvinner, ger de upp, tänker de som jag?

Satt precis och funderade på alla som verkar ha skapat sig ett medlemskap på exempelvis en sån här sida, och sedan ganska omgående försvinner. Ger de upp? Känner de sig misslyckade över att aldrig ha kommit igång? Jag känner ju själv efter flera dagars upprepat totalt misslyckande att "Nej, nu skiter jag i det här, nu har jag förstört allt, då kan jag lika gärna fortsätta vräka i mig mat, jag har ändå misslyckats". Känner inte alls för att skriva här, eftersom jag helst inte vill blotta mitt misslyckande. Lite farligt det där, lite som på fejjan, där varenda människa lever i någon sorts rosa dröm och allt är så jäkla mysigt. Är det bara jag som kan vara spyless på att ungarna ibland är vrånga och envisa? Det kanske bara är mina ungar som är såna, alla andras verkar ju vara perfekta. Alla andras liv verkar vara perfekt. De kliver upp, sminkade och fräscha, sjunger i duschen och är på ett strålande humör. Sedan avslutas varje dag med lite myyyyys. Lite vin och kärlek. Är det bara jag som kan vakna och vara supertrött och grinig och helst bara vill vara ifred med mig själv en stund? Är det bara jag som inte orkar komma hem en fredagkväll, lite snabbt slänga ihop en trerätters till familjen samtidigt som jag själv hurtigt joggar en mil mellan varven? Ska inte säga att jag inte har det bra, vi har det väldigt bra, men vi har verkligen våra ups and downs. Nu spårar jag ur lite grann. För att återkoppla till misslyckad viktnedgång, så undrar jag om det är lite samma sak där. Man vill inte ta tag i och erkänna sitt "misslyckande"? Man skäms kanske lite? Man "ska" bara berätta om hur bra man mår. Har vi ett sånt allmänt samhällsklimat? Själv väljer jag nu att blotta mig, även om det är på ett anonymt forum. Men jag väljer att erkänna att jag misslyckats med mitt privata lilla uppdrag. Jag väljer idag att inte stoppa huvudet i sanden. Jag har alltid varit så "privat", ska sluta med det nu. Någon dag kommer jag komma igen och säga att jag har lyckats! Det ska jag! Måste bara inse att det aldrig är för sent att börja om, idag är en ny dag, idag är första dagen på resten av mitt liv, med att leva en livsstil som jag tror på! Heja mig....

Kommentarer

3 maj 2013 10:09

salsasyrra

Heja på dig!
3 maj 2013 10:18

tolwyn

Mitt problem har alltid varit träningen. Jag går ut för hårt och avancerar för snabbt och skadar mig. Maten försöker jag hålla i men under de månaderna jag inte tränar så blir portionerna successivt större. Inget medvetet val utan de bara blir det på en magisk vänster. Att allt verkar perfekt på fejjan är nog att många vill verka just perfekta och felfria. För egen del anser jag att fejjan är ett hemskt spionverktyg, jag lägger ut oviktiga statusuppdateringar i efterhand. Särskilt när det gäller mina barn! Barn ska inte hängas ut på nätet i onödan. När det gäller viktigare saker så tar jag kontakter och förmedlar information via andra kanaler.
3 maj 2013 10:20

Matso

Har också funderat var tog alla som var med från januarit till slutet av mars, Många som skrev i stort sett varje dag bara försvann inklusive mig. Kan det vara så att man tar ett stort tag efter julen och helgerna och kör hårt sen planar det ut mot påsk annat dyker upp svårt hålla focus lätt att fuska med mat o motion? Inget man vill skriva om. 15% lär hålla sin ny vikt det säger en del. Jag gick ner 20 kg med pulver sen började jag med vanlig mat har gått upp 2,5 men tycker inte det är något att skriva om i bloggen. Hoppas du orkar kämpa ANSO det är värt det, jag vet.
3 maj 2013 10:36

tolwyn

Om du precis har gått över till vanlig mat och gått upp lite så kan det lätt förklaras med vätska och glykogeninlagring, dvs ingen ko på isen.
3 maj 2013 11:46

Tellemor

Nja, det är nog både och. Många går in för det med liv och lust efter nyår, semestern osv, det ser man ju inte minst på gymmen som är väldigt välbesökta just då för att senare bli som vanligt. För min del handlar tystnaden mer om att jag inte tycker att det är någon vidare fart på bloggen och att jag inte känner att jag har något direkt att tillföra. Jag tror att man vinner väldigt mycket på att våga lyfta fram det som känns jobbigt och inte bara skriva när allt går på räls. Hur ofta gör det det förresten? Jag tragglar på för att få till balansen mellan mat och motion och ibland blir jag minst sagt less på det. Sen jag slutade röka för snart 9 månader sen så lägger jag på mig vikt för minsta lilla men det är ju liksom inget alternativ att börja röka igen. Den här gången har jag i alla fall vett på att ta det lugnt. Jag ska i mål igen och det får ta den tid det tar. Heja på, du fixar det, du med!
3 maj 2013 17:45

gittan52

Nej, det är absolut inte bara du som kan vara spyless osv, men det betyder ju inte att vi/de skriver om det på FB eller i MD :) På FB har jag bekanta som skriver om allt och både om sig själva och sina barn. Det skulle inte falla mig in att skriva om våra barn (som är vuxna) om de inte själva sagt att det är OK. Bloggarna här blir ju vad vi gör dem till och ju mer vi vågar öppna oss och lyfta fram våra tankar, desto mer respons tror jag att vi får. Tyvärr tror jag att det är så att en del, som går med i MD eller andra viktsajter, tror att de ska tappa vikt bara för att de gått med ;) Jobbet måste vi ju göra själva men vi kan få mycket stöd här. En del blir medlemmar och ska haka på alla möjliga trådar och sedan "glömmer" de bara bort dem. Jag har en del exempel på det från min egen grupp Stödtrumporna. Jag brukar vända och vrida på tankar och ord. Kanske vi ska fundera på dem som varit med här i flera år tänker ;) Vi/de har kanske inte blivit trådsmala, men något är det ändå som håller oss kvar.

Logga in för att skriva en kommentar.