Så kom den igen - jävla skit!

Har märkt ett mönster hos mig, som bara verkar bli värre med åren. Och det är inget jag gillar. Jag har på två veckor gått från att vara extremt energifylld och energisk (sådan jag är normalt som person), till att hamna i min djupa svacka av värdelöshet. Inget är roligt, jag känner mig oduglig, känner mig ledsen utan anledning. Gråter, känner mig oälskad, som att allt blir fel, sur, grinig och irriterad. Jag har ju blivit mer medveten om att det här är ett mönster som återkommer i slutet av varje vinter. Därför har jag i år försökt förebygga med vitaminer osv. Jag har känt att den här sinnesstämningen varit på väg, vilket jag inte uppmärksammat tidigare år, det har ju funnits där tidigare också, men i år var jag så medveten om att uppmärksamma varningssignalerna. Men inte hjälpte det... Nu sitter jag här, deppig, vill inte gå till jobbet och känner mig misslyckad. Tröstätit lite också, som förstås inte gjorde mig ett dugg gladare. Känner mig håglös och som att jag skulle kunna sova ett dygn, men jag kan inte somna. Igår somnade jag inte förrän vid ett. Idag är det ett enda stort JAG VILL INTE. Framförallt vet jag inte åt vilket håll jag ska vända mig. Jag står inte ut med det här.

Kommentarer

27 januari 2014 08:46

svalu

Får du inget stöd av din man, familj eller närstående? Professionell hjälp? I så fall råder jag dig att ta kontakt med en kurator. Vårdcentralerna erbjuder sådan hjälp och man behöver ingen remiss av läkare. Jag håller tummarna för att det löser sig.
27 januari 2014 09:00

annso79

Jodå, min man ställer upp så mycket han kan, men det är klart att det jobbigt att leva med någon som är så sur och grinig som jag är nu. Tycker synd om mina ungar som måste stå ut med mig. Det är så drygt att inte ha någon ork, och ändå släpa sig iväg på alla aktiviteter och allt annat som måste rulla. :(
27 januari 2014 09:29

svalu

Ja ibland är det fan (ursäkta) inte lätt veta var man ska göra av sig själv.
27 januari 2014 12:22

schnork

Jag har exakt samma svackor. Och det känns som om jag hamnar väldigt djupt när jag hamnar där. Min räddning dom gångerna har varit att jag faktiskt har tillåtit mig att må dåligt. Jag vet nämligen att det går över. Och just det att jag säger till mig själv att det är okej att jag mår dåligt, har gjort att jag faktiskt mår bättre. :P Låter kanske konstigt. Men jag tror det är så att jag har accepterat att jag har psykiska svackor. Och alla runtomkring har också accepterat det. Det här har gjort att jag inte är grinig och sur. Utan jag är bara deppig. Så ini helvetes deppig. Och alla som är runtomkring som känner mig ser det, accepterar det och därmed så behöver jag inte bli grinig eftersom dom oftast backar något steg och låter mig vara i fred lite mer. Kanske inte något som fungerar för alla dock.
27 januari 2014 14:25

annso79

Så skulle nog jag också vilja ha det, men med en familj med fyra barn som måste flyta, så är det svårt att få vara ifred så som man skulle önska, eller ens hinna vara i fred. Med resultatet att jag bara känner som att jag inte räcker till någonstans.

Logga in för att skriva en kommentar.