Fyrtiosex veckor har gått

Har flyttat mycket i mitt liv, speciellt innan jag började skolan. Mamma har berättat att jag kom hem en gång och sade till henne att det var dags att flytta igen. En tant hade känt igen mig. Som vuxen har det inte blivit så mycket flytt men gång på gång har det hänt att mina nyvunna vänner har flyttat. Till slut kändes det att jag inte vill ha några vänner. De bara flyttar i alla fall. Klart jag faller dit så fort någon visar vänlighet mot mig.Så hände det igen häromdagen att en nyvunnen vän skall flytta, men denna gång hade jag fått tag i en bok på biblioteket som var som gjord för mig och denna händelse.

Boken heter Leva i livet och är skriven av Elisabeth Kübler-Ross och David Kessler. ISBN 91-7738-579-9. Jag tvekade länge innan jag lånade den men det visade sig att vara en bra bok att läsa efter Lyckofällan jag skrev om förra gången.

Just efter beskedet om flytten läste jag: "Det jag drabbades av som barn var fruktansvärt, men det var mer än fyrtio år sedan. Men de senaste tjugo åren har jag börjat förstå att ingen överger mig lika mycket som jag själv gör." Sedan följde en beskrivning som skulle ha kunnat gälla mig.

Nästa stycke handlade om varför hon betedde sig som hon gjorde och en mening hoppas jag har etsat sig i mitt minne: "Det är min uppgift att se till att jag gör det jag vill göra." När jag läste detta stycke i boken kom jag underfund med att jag bör vara tacksam för alla förluster jag haft. De leder till helande om jag tar vara på dem.