Nostalgi

Av någon anledning kom jag att tänka på att jag tränat över femton år. Inte klokt vad fort tiden går. Minns fortfarande som igår hur det hela startade. Jobbet hade ordnat en SPA-dag på min tidigare bostadsort. Jag brukade inte delta i aktiviteter som anordnades men denna gång tänkte jag:"OK. Jag kan ta en promenad i samhället." Att jag skulle prova på olika stationer var inte att tänka på ens. Det blev ingen promenad.Det blev en stund  i bassängen tillsammans med ledaren som gick med en stång vid bassängkanten, men innan jag kom i vattnet stod jag en bara stund på trappan och tjatade: "Otäckt, otäckt!" Till slut kom jag i vattnet i alla fall, men ledaren fick ett telefonsamtal och han var tvungen att gå. Han lämnade ansvaret för en arbetskamrat till mig. "Nej, nej! Gå inte!" Jag kände nästan panik men sansade mig och tänkte att om han litar på henne så skall jag lita på honom och det är OK. Komiskt nog visade det sig att min arbetskamrat hade gått vid bassängkanten åtskilliga gånger eftersom hennes dotter var rädd för vatten.

Detta var starten till mitt deltagande i vattengympa. Stället har bytt ägare två gånger sedan dess men jag har varit igång hela tiden.

Samma vår fick pensionärerna en chans att prova i träningshuset en dag. Jag var inte pensionär då men smet in i alla fall. Där började min träning. Så många gånger som jag hade försökt med träning på så många olika ställen, på så många olika orter, på så många sätt och aldrig lyckats! På ett ställe skrattade gympaledaren åt våra putande magar. Det glömmer jag aldrig. På ett annat ställe kände jag mig inte sedd över huvud taget. Här var det annnat. Ledaren var den samme som ovan kan tilläggas.

Till min stora glädje har sonen tagit över detta ställe och föräldrarna är fortfarande aktiva i verksamheten så jag känner mig verkligen välkommen och känner att hela familjen glädjes med mig i vårt gemensamma strävan att må bra.

Tack familjen G, min andra familj!