Mitt ögonblick!
Hade ni något speciellt ögonblick då ni bestämde er för att det fick vara nog nu och att ni skulle ta tag i er vikt/hälsa?
Jag menar om det var något speciellt som inträffade, en specifik stund som fick er att bestämma er?
För mig var det så i alla fall.
Det var förra sommaren. En av de varmare dagarna och jag skulle ta på mig en klänning för första gången den sommaren. Valde ut min favorit, en rosa knälång och ganska åtsittande variant. Har använt den åtskilliga gånger på krogen genom åren och den har alltid suttit perfekt.
Förutom att nu gjorde den inte det längre!
Det är märkligt hur man kan "undgå" att se hur mkt man faktiskt gått upp i vikt.
Jag hade inte vägt mig på länge så jag visste inte alls vad min vikt låg på. Visst kände jag mig lite pluffsig men trodde mer det handlade om att jag var otränad och kanske lagt på mig sådär 2-3 kg som lätt skulle försvinna om jag ansträngde mig.
Men den där klänningen satt verkligen inte bra! I och med att den är elastisk så fick jag ju på mig den utan större problem, MEN...magen stod ut som om jag hade varit gravid i 7 månaden eller något. Den stod ut en bra bit utanför brösten om man säger så.
Och helt plötsligt så såg jag hur mina armar såg ut...
och sedan min dubbelhaka i profil...
Det var som att jag i just detta ögonblick för första gången upptäckte hur jag såg ut, på riktigt! Som att jag levt i förnekelse eller något innan.
När jag sedan var hos min moster några dagar senare fick jag det också bekräftat. Att jag gått upp snarare 15-20 kg än 2-3. Det var lite av en chock!
Hur jag hade kunnat vara så blind innan dess är rätt så fascinerande faktiskt...;)
Men detta var i alla fall mitt ögonblick då jag vaknade upp och insåg att jag var tvungen att inse fakta och göra något åt det hela. Att det redan gått alldeles för långt och jag hade bara låtit det ske utan att knappt ens reflektera över det medan det hände!
Dela gärna med er av era speciella ögonblick, om ni har ett sådant! :-)
Kommentarer
-
Tack för peppet i min blogg! :-) Ja jag måste använda mer av min envishet i viktkämpandet tror jag... har nog lagt den på annat istället den senaste tiden men nu får jag starta om igen och denna gång ska jag i mål och stanna där!!!!!!!!!! Mitt "ögonblick" var 2009 på sommaren då jag gick till läkaren för att undersöka mign och då vägde jag mig där också för typ första gången i mitt liv... hahah :S nej visst vägde jag mig några gånger tidigare under min tonårsperiod men jag kunde typ räkna gångerna... i alla fall fick jag en chockande insikt - den vikt jag alltid trott att jag vägt var inte där! Jag trodde aldrig att JAG vägde över 70 kilo... min mamma är typ lika lång som mig o snackade jämt om jobbiga 70 kilos-gränsen o jag trodde ALDIG att jag var över den! OCH dessutom närmre 80 än 70!!!! :O Nu idag väger jag ju 70 kg vilket inte känns så kul eftersom jag under sommaren/tidig höst låg på min målvikt 66 kg... men eftersom jag en gång varit där - rätt nyligen dessutom - vet jag ju att jag kan klara det igen! 4 rackarns kilon! ;_) PEPP till dig med! :-) *KRAAM*
-
Vägde mig hos dr och ansåg mig själv vara tillräckligt ostressad så jag insåg att jag hade energi att lägga på aktiv viktnedgång. Första gången jag går ner i vikt och sista. När jag når min vikt som jag alldrig vägt förutom under min psykiskt stressade period - då är jag där för att stanna. Låter pretto men dessvärre är det min historia :/ KRAM
-
Mitt "ögonblick" var delat i två. Den första delen var hemma hos min pojkvän (innan vi flyttat ihop) - han tjatade o tjatade på att jag skulle väga mig av nån anledning som jag inte minns. Till slut muttrade jag ilsket o ställde mig på vågen och möttes av siffrorna 78. Jag gick direkt av vågen och hävdade högljutt att det var fel på hans våg, jag kunde inte ta in vad det stod. Hade vetat länge att jag vägt lite för mycket, men det höll sig stabilt mellan ca 72-74 kg i många år så jag tyckte inte det var så illa utan hade bara gjort några halvhjärtade försök att gå ner. Sen gick det några veckor och del två i ögonblicket var kommet. Jag tyckte att min mage var riktigt rund och utstående (har alltid haft platt mage trots mina onödiga kilon) och började undra om jag var gravid (trots regelbunden mens). Så jag köpte ett gravtest, som naturligtvis visade negativt. Då ställde jag mig på min egen våg, som visade nånting på 76 om jag inte missminner mig, så då insåg jag att jag faktiskt blivit tjock. Efter en lång stunds gråtande i duschen bestämde jag mig för att det fick vara nog. På allvar den gången. Och sen började viktminskningen. Ganska långsamt och trevande i början, men sen rullade det på i stadig takt ner till en nivå jag aldrig kunnat drömma om! Jag hade väl siktet inställt på ca 67 kg (och trodde knappt på det själv efter att ha haft 70 kg som en "ogenomtränglig mur" vid tidigare försök) men har landat på ca 60 kg nu och det känns som min idealvikt! Jag tror det behövs ett rejält uppvaknande för att man ska ta tag i det på allvar. Det räcker inte med att bara veta att det är lite för mycket, man måste bli slagen i skallen med det på nåt sätt... :-)
-
Min var när det vågen visade 120kg. Då fick det fan vara nog. Jag kunde inte ens ut och gå i 10 min hunden utan att dö. Så dåvarande pojkvän åkte ut, och mitt första riktiga försök att ta tag i mitt eget liv påbörjades. Men från att väga 120kg, nästan få panikångest av att plocka ur diskmaskinen för allt jag ville göra var att ligga i sängen, spela dataspel och dricka vin. Så har jag nått väldigt långt nu och det är faktiskt bara 3,5 år sedan :)
Logga in för att skriva en kommentar.