Två år i helvetet, nu tittar jag in här igen
Hej igen, slutade skriva här för över två år sedan. Har varit i helvetet och hänt känns det som. Min älskade, älskade dotter fick anorexia. Anklagar mig själv en hel del, men har fått förklarat för mig att det troligen hade inträffat ändå. Även min dotter har sagt att "mamma, att du började väga din mat och registrera vad du åt på mardagboken var bara den sista gnistan som fick min anorexia att ta fart. Jag hade säkert utvecklat den ändå, det är inte ditt fel. En lite tröst att höra, men det var ändå jag som var startskottet för detta helvete. Tänk på det ni alla som har tonåringar hemma, var observanta för hur de reagerar om ni väger er mat, ändrar om ert levnadssätt. Jag gjorde det, min dotter såg det och ville ta efter. Till en början tyckte jag bara att det lät bra att hon slutade med godis, valde bort Cola mot smaksatt Loka. Åt popcorn istället för chips osv. Men oj vad fort det gick, förstod inte i tid vad detta ledde till förren det var försent. Min älskling började ljuga, drog dig undan för oss, var arg, orkeslös. Hon var ju redan smal innan. 172 cm lång, vägde 60kg så det gick fort ner i vikt. Efter många, många besök på ätstörningsenheten i Linköping, påtvingade näringsdrycker, matscheman och samtal vände det till sist. Men under denna tid utvecklade hon även självskadebeteende och ångest. Ångesten finns kvar till viss del än idag, vi kämpar mot den varje dag och den ska övervinnas vi ger oss inte!
Nu så lite kort om hur det blev för mig och min viktminskning. Det gick ju
"Åt skogen" med den förstås. Gått upp till 77 kg (startvikten var på 72) har varit tvungen att visa att det inte är farligt att äta mat, att inte tacka nej om det bjuds på mat, fika m.m Men jag Tänker på min vikt varje, varje dag och vantrivs något fruktansvärt med den kropp som jag blivit med. Vet inte hur jag ska göra nu. Tänkte att jag ska försöka äta LCHF men vet inte om jag vågar. Vet ju att jag mår jättebra av det men tror inte att jag vågar börja igen. Mitt liv får nog vänta ett tag till.
Kunde inte tänka mig att det kunde gå så illa av att jag ville bli av med några kilos övervikt, men det kunde det, och jag är så ledsen för det.
Kommentarer
-
Slå inte på dig själv för din dotters sjukdom. Hela mediavärlden ger ju signaler till ungdomar om att man ska se ut på ett visst sätt för att duga.
Att du inte mår bra med din nuvarande vikt kan jag förstå och om du smyger in Lchf kan det väl hjälpa dotterns vikt oxå med det extra fettet. Du behöver ju inte "skylta" med dina egna metoder utan bara laga och äta annorlunda. Göra andra val...i tysthet s.a.s. Det är ju viktigt att du mår bra, är stark och trivs för att orka framöver.
lycka till. 🌹👍
-
Usch fy vad jobbigt, men jag hoppas att allt blir bra för din dotter och att du får tillbaka lustan att köra igång med LCHF... pepp till dig, och stressa inte ta det i din takt så det känns bra... Lycka till med allt.
-
Håller med de ovanstående i deras råd.
Ta saker och ting i din egen takt.
OM du vill kanske du kan smyga in LCHF-kosten & -tänket (utan att väga & mäta, räkna kcal eller ens prata om det). Och så ev. att dottern får frukt-mellis 1-2ggr/dag för viktnormaliseringen eller för den ev.viktökning som hon kanske behöver?
Vi är 7 personer i min familj. Min äldste son är lång och underviktig, samtidigt som näst-yngste sonen ärvt min tendens till övervikt, minstingen hyperaktiv, resten är normalviktiga /muskelbyggare. Jag lagar samma (LCHF-) basmat till allihop, men sedan lägger jag upp till alla, enligt vars och ens behov.
Den som behöver mer kolhydrater av olika orsaker, får det, medan jag och de två yngsta ungarna kör mer striktare LCHF-variant. Maten står på spisen, bara att ta för sig en extra portion - efter den första, färdig-upplagda portionen ätits upp, om man så vill. (Jag brukar lyckas lägga upp rätt mängd, så oftast räcker det med deras första portion. ) Detta är en metod som funkar bra för oss.
Så länge äldsta sonen (han som har undervikt) äter det han får upplagt, säger jag inget om han dricker sockerläsk eller äter godis någon gång ibland. Han brukar också få smörgås (med vanligt bröd) som mellanmål, om han så vill. De andra ungarna är inte lika intresserade av socker /stärkelse. (De är för mätta av maten, helt enkelt. )
Jag registrerar min egen mat i matdagboken, men mer för att kolla så jag får i mig rätt mängd av näringsstaplarna (vitaminer/mineraler) eftersom jag gjort en gastric by-pass år 2010 och därför har en daglig kamp emot en kronisk undernäring - och -JA, man kan vara undernärd trots övervikt...
Hoppas du finner en lösning som fungerar för dig och hela din familj.
Vi har det inte lätt, vi föräldrar...
Stor, stödjande pepp-kram!
-
Blev så otroligt gripen av ditt inlägg. Lova att inte försvinna härifrån utan ta emot det stöd vi kan och vill ge dig.Det är kloka ord du skriver och oftast börjar anorexia med några förflugna ord från någon som sätter ödesdigra spår. Jag har inga barn själv men jag har tänkt på detta med 16.8 att det kan ge fel signaler om så skulle vara att man hoppar över en måltid. Dock är LCHF lättare och sundare.Ingen märker om man tar bort pasta eller potatis och det finnns smidiga sätt.Du ska och måste jobba med dig själv för att må bra och lösningen finns.
Logga in för att skriva en kommentar.