Tacksam? (varning för långt och klagande inlägg!)

Jag vet att jag borde vara tacksam mot mina föräldrar som låtit mig flytta hem igen då mitt ex slängde ut mig. Han säger att han vill att vi ska vara vänner men han vill känna sig fri. Därför fick jag flytta direkt. Hade knappt ens tid att packa mina saker men mina föräldrar var underbara som kom och hämtade mig! Det är jag grymt tacksam för. Att flytta hem igen efter att ha bott själv i snart tio år är inte särskilt smärtfritt. Har skaffat mig egna vanor, egen ordning på köksgrejerna. Andra måltidstider, det är sjukt jobbigt att bli väckt klockan sex, för att så säga ta till vara på dagen då jag i vanliga fall kliver upp klockan åtta och går en morgonrunda. Att inte få sova till åtta är ett för mig stort problem. Sen att jag gud förbjude skulle ha en minsta önskan att vara uppe längre än halv nio på kvällen så skrattas det bort med att jag är ung och dum. För mina föräldrar är det nämligen självklart att lägga sig halv tio på kvällen vardag som helg. Att vid varje måltid få frågan om jag inte kan tänka mig att smaka på köttet (har varit vegetarian i snart 12år!) bli skrattad åt för att jag inte äter kött. Och varje gång få svara på samma oroliga fråga: men får du i dig tillräckligt med protein? Det spelar ingen roll att jag har visat dom staplarna i matdagboken visat dom att jag får i mig alla vitaminer jag behöver för de tror liksom ändå inte på det. Testade till och med att lägga in min mammas dag i matdagboken och hon täcker ca 30% av vitaminer och mineraler dagligen medan jag på mindre energiintag täcker så gott som 100% det är jod och fosfor jag ligger lite under. Idag har min lille bror som fortfarande bor hemma en kompis på besök och då jag stekte halloumi istället för köttbullar sa mamma lite ursäktande: "sasca är en såndär vegetarian". Då ville jag bara skrika men sa tillslut att ja men jag får i alla fall i mig allt jag behöver till skillnad från dig mamma. Hur skulle jag bemött hennes påstående? Känns jobbigt att varje dag varje måltid måste försvara mitt val att inte äta kött. Att komma för bi mina föräldrar och hälsa på en natt eller två med långa mellanrum är nog. Orkar inte oftare än så. Nu har jag bott här i snart en vecka och jag håller bokstavligen på att bli galen!

Kommentarer

17 augusti 2012 15:12

Zahrah

Vet precis hur du känner dig. Jag var i samma situation för något år sedan då jag lämnade min sambo och flyttade in hos föräldrarna eftersom jag både vad arbetslös och bostadslös. Jag hade också då bott ca 10 år på egen hand och det var otroligt frustrerande att försöka anpassa sig till föräldrarnas vanor och scheman. Värst är ju att man blir behandlat som ett barn fast man är 30. Jag hittade ett jobb efter 4 månader och att få flytta var den bästa känslan i världen! Försök bara uppskatta att dom ställer upp fast det kan kännas svårt. Lika mycket som du tycker att dom rubbar dina rutiner och lägger sig i, lika mycket "störs" även deras vanor av att ha en vuxen dotter boendes hemma. Försök att även betee dig vuxet istället för att falla tillbaka i gamla "tonårsvanor". Med det menar jag att när du känner för att skrika för att du blir sårad eller upprörd över något, ta en saklig diskussion istället och påpeka att du är en vuxen individ. Tror föräldrar i allmänhet har svårt att se sina barn som vuxna och behandlar en därefter. Lycka till!
17 augusti 2012 15:13

eamane

Hu! Hoppas du får tag i egen bostad snart så du kan få sköta dej och ditt eget som du vill! Föräldrarna dina menar väl säkert men ändå......
17 augusti 2012 14:52

sasssyy

herregud vad jobbigt.. men du är ju vuxen och myndig. Varför kan du inte vara uppe så länge som du vill?? Har du inte ett eget rum där du kan kolla på tv, dator eller bara hänga? Tala om för dina föräldrar att du är tacksam att du får bo där men att du skulle uppskatta om de slutade behandla dig som om du vore ett barn och att de får sluta tjata om din vegetarianism (eller hur säger man) det är ju knappast ett infall du drabbats av om du varit vego i 12 år?!!? Är det svårt att hitta bostad i din kommun? Försök att hitta ett rum att hyra som inneboende åtminstone eller fråga någon kompis om du kan få slagga på soffan där tills bostadssituationen löser sig. Det känns ju ohållbart att du inte får bestämma dina sovtider själv, det är ju inte så att det är orimligt att vilja vara uppe lite längre än halv tio liksom.

Logga in för att skriva en kommentar.