tiwesas blogg

99102

Jojjobantare av guds nåde. Jag har nog alltid tyckt att jag har lite övervikt, ända sedan jag var i 10-årsåldern i början av 90-talet, och gick på viktväktarna första gången tillsammans med en kompis under andra året i gymnasiet - det var exakt hur skämmigt som helst, och superhemligt. Eftersom detta var före internets tid fanns det inte så många att låta sig inspireras av, men en tjej i vår skola hade gått ner 30 kg m VV. Jag vägde in på 81,6 om jag inte missminner mig. Över 80 i alla fall. Helt sjukt - tyckte jag då.
Jag gick väl ner några kilo och sedan gick jag upp dem igen - började på viktväktarna ett antal gånger och försökte ha ätstörningar, som andra, normala människor kunde ha. Så jag försökte att hetsäta, vad sägs om 10 småfranskor med off-brand-nutella? Enda problemet var att jag kunde inte riktigt kräkas, hur jag än försökte. Alltså gick jag upp i vikt, och några år efter denna episod vägde jag in mig på gymmet där mina kompisar tränade. Jaha, tresiffrigt!? Ja, det var ju verkligen inget vidare, en hel del träning den veckan gjorde att jag veckan senare var under 100-strecket, men sen uppehöll jag mig ett rätt bra tag över 90, ett par viktväktarvändor och jag kom ner under 80 t.o.m. Flytt utomlands och MYCKET choklad och mackor, och upp över 90 igen. Träffade en karl och gick ner till drygt 70, blev gravid, nästan 100, ammade - 72 kg, gravid - nästan 100 - ammade och kom faktiskt någorlunda i form - 71 kg. Mådde dåligt i 1-2 år och gick upp 12 kg. 83 kg alltså, och där började i somras, dagen efter midsommarafton började jag med LCHF för första gången i mitt liv, än så länge (mitten av oktober) har jag som minst vägt 72,3 kg, men är för närvarande uppe på 73,8 igen, försöker hitta på konstiga sammanträffanden som gör att jag EGENTLIGEN väger 72,3, men att jag bara har lite mer vatten i kroppen, men sanningen att säga var jag nog mer uttorkad när jag var på 72,3, och det går rätt långsamt om man fuskar lite då och då. Nu har jag i alla fall börjat träna, och unnade mig alltså rätt många stuvade makaroner (eftersom jag älskar det) till lunch. Försvarar mig (inför mig själv) med att "om jag inte hade LCHFat hade jag ätit mycket mer", och "jag ska ju ändå träna ikväll, så det gör inte så mycket om man äter lite mer än man borde av kolhydrater idag". Försöker träna bort det tänket. Tänker att jag ska köra en vecka med strikt LCHF. Med början imorgon.

5 november 2013 08:01

Hjälp?

Jag har stött på ett dilemma som jag ALDRIG skulle tro blev något att fundera över, och jag känner att om någon annan sa så hör till mig så skulle jag hata den personen lite grann. (eller tycka att personen var lite dryg åtminstone, som inte förstår vilken gudagåva det är och bara tacka och ta emot, men nu har alla sagt så många gånger att man inte ska gå ner för fort så många gånger, så jag har väl börjat lyssna?). Saken är nämligen såhär: nu vägde jag mig imorse och då vägde jag 70,6. Antagligen någon slags freak-accident, så jag kanske egentligen bara skulle vänta på att det slår tillbaka, men annars tänker jag att man kanske skulle ha ett mindre kaloriunderskott eller lugna sig lite med träningen. Eller ska man ta det som en gudagåva och bara fortsätta så länge det håller i sig? Usch, känner mig så larvig med den här frågan, hoppas på mer förståelse än jag själv kanske skullee känna.

Kommentarer

5 november 2013 08:49

FrånNu

Mycket bra fråga!! Jag har minskat 4.2 kg på 3 veckor och jag har inte snålat med maten. Är det någon som vet om det är "fel" så får man gärna berätta varför. Jag har inte en jättestor övervikt (från början ca 15 kg) så jag väntar med spänning på experternas kunskap.
5 november 2013 09:57

kaffe247

Bara du själv mår bra och får i dig de vitaminer och mineraler du behöver är det ingen fara. Under 1200 kcal per dag rekomenderar inte Matdagboken just för näringsämnens skull. Är ni plusmedlemmar kan ni ju hålla koll på dessa i stapeldiagrammet. Tänk också på attt man borde göra förändringar som man kan leva med, annars om man återgår till gamla vanor efter man är "klar" så är det lätt hänt att man går upp lika mycket och mer sen. En annan orsak till att det rekomenderas att man går ner långsamt är att huden skall få en en större chans att hänga med, men detta är ju också beronde på hur stor man varit och hur vikten har varit fördelad. Dock är jag ju ingen expert på området utan lekman som de flesta här, men ni kan ju maila (om ni är plusmedlem) någon av experterna som driver matdagboken och fråga =) [LANK]http://www.matdagboken.se/?p=info&PageID=1[/LANK] Pepp,pepp..... =)

Logga in för att skriva en kommentar.