tiwesas blogg

99030

Jojjobantare av guds nåde. Jag har nog alltid tyckt att jag har lite övervikt, ända sedan jag var i 10-årsåldern i början av 90-talet, och gick på viktväktarna första gången tillsammans med en kompis under andra året i gymnasiet - det var exakt hur skämmigt som helst, och superhemligt. Eftersom detta var före internets tid fanns det inte så många att låta sig inspireras av, men en tjej i vår skola hade gått ner 30 kg m VV. Jag vägde in på 81,6 om jag inte missminner mig. Över 80 i alla fall. Helt sjukt - tyckte jag då.
Jag gick väl ner några kilo och sedan gick jag upp dem igen - började på viktväktarna ett antal gånger och försökte ha ätstörningar, som andra, normala människor kunde ha. Så jag försökte att hetsäta, vad sägs om 10 småfranskor med off-brand-nutella? Enda problemet var att jag kunde inte riktigt kräkas, hur jag än försökte. Alltså gick jag upp i vikt, och några år efter denna episod vägde jag in mig på gymmet där mina kompisar tränade. Jaha, tresiffrigt!? Ja, det var ju verkligen inget vidare, en hel del träning den veckan gjorde att jag veckan senare var under 100-strecket, men sen uppehöll jag mig ett rätt bra tag över 90, ett par viktväktarvändor och jag kom ner under 80 t.o.m. Flytt utomlands och MYCKET choklad och mackor, och upp över 90 igen. Träffade en karl och gick ner till drygt 70, blev gravid, nästan 100, ammade - 72 kg, gravid - nästan 100 - ammade och kom faktiskt någorlunda i form - 71 kg. Mådde dåligt i 1-2 år och gick upp 12 kg. 83 kg alltså, och där började i somras, dagen efter midsommarafton började jag med LCHF för första gången i mitt liv, än så länge (mitten av oktober) har jag som minst vägt 72,3 kg, men är för närvarande uppe på 73,8 igen, försöker hitta på konstiga sammanträffanden som gör att jag EGENTLIGEN väger 72,3, men att jag bara har lite mer vatten i kroppen, men sanningen att säga var jag nog mer uttorkad när jag var på 72,3, och det går rätt långsamt om man fuskar lite då och då. Nu har jag i alla fall börjat träna, och unnade mig alltså rätt många stuvade makaroner (eftersom jag älskar det) till lunch. Försvarar mig (inför mig själv) med att "om jag inte hade LCHFat hade jag ätit mycket mer", och "jag ska ju ändå träna ikväll, så det gör inte så mycket om man äter lite mer än man borde av kolhydrater idag". Försöker träna bort det tänket. Tänker att jag ska köra en vecka med strikt LCHF. Med början imorgon.

15 oktober 2013 20:03

Nya ursäkter

Med risk för att berätta för mycket har jag kommit fram till att det finns en anledning till att jag samlar vatten (och finnar), är sugen på choklad och inte går ner i vikt trots att jag tränar. Då borde jag alltså rasa om någon vecka. Jag kan knappt bärga mig. Jag läste f.ö. förut i en bok som heter "Hjärnkoll på vikten" om en kvinna som på sin 50-årsdag (om jag inte missminner mig) bestämde sig för att gå ner i vikt. Då vägde hon 150 kg, och alla i hennes omgivning var jätteglada för henne. Ända tills att hon började närma sig deras vikt, varpå de tyckte att "nu kan det väl räcka", och "ska du verkligen bli smalare nu". Så upplever jag att mina vänner och nära och kära säger om min drömvikt också: "Ja, men din drömvikt [63 kg på 173 cm] var kanske realistisk förut, men nu har du ju två barn". Eller som jag påpekade att jag kommer inte att leva resten av livet med någon slags diet, men det är ohälsosamt för mig att jag aldrig går i mål - jag har strävat efter det här målet i snart 20 år, och om jag uppnår det en gång kan jag lägga det bakom mig sen, och leva livet som det passar och hålla mig i alla fall under 70-strecket, så tyckte min kompis att "ja, fast om du inte kan leva så så får du kanske sätta upp nya mål?" Hon är 5 cm kortare och väger 20 kg mindre. Det säger allt.

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.