icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jojjobantare av guds nåde. Jag har nog alltid tyckt att jag har lite övervikt, ända sedan jag var i 10-årsåldern i början av 90-talet, och gick på viktväktarna första gången tillsammans med en kompis under andra året i gymnasiet - det var exakt hur skämmigt som helst, och superhemligt. Eftersom detta var före internets tid fanns det inte så många att låta sig inspireras av, men en tjej i vår skola hade gått ner 30 kg m VV. Jag vägde in på 81,6 om jag inte missminner mig. Över 80 i alla fall. Helt sjukt - tyckte jag då.
Jag gick väl ner några kilo och sedan gick jag upp dem igen - började på viktväktarna ett antal gånger och försökte ha ätstörningar, som andra, normala människor kunde ha. Så jag försökte att hetsäta, vad sägs om 10 småfranskor med off-brand-nutella? Enda problemet var att jag kunde inte riktigt kräkas, hur jag än försökte. Alltså gick jag upp i vikt, och några år efter denna episod vägde jag in mig på gymmet där mina kompisar tränade. Jaha, tresiffrigt!? Ja, det var ju verkligen inget vidare, en hel del träning den veckan gjorde att jag veckan senare var under 100-strecket, men sen uppehöll jag mig ett rätt bra tag över 90, ett par viktväktarvändor och jag kom ner under 80 t.o.m. Flytt utomlands och MYCKET choklad och mackor, och upp över 90 igen. Träffade en karl och gick ner till drygt 70, blev gravid, nästan 100, ammade - 72 kg, gravid - nästan 100 - ammade och kom faktiskt någorlunda i form - 71 kg. Mådde dåligt i 1-2 år och gick upp 12 kg. 83 kg alltså, och där började i somras, dagen efter midsommarafton började jag med LCHF för första gången i mitt liv, än så länge (mitten av oktober) har jag som minst vägt 72,3 kg, men är för närvarande uppe på 73,8 igen, försöker hitta på konstiga sammanträffanden som gör att jag EGENTLIGEN väger 72,3, men att jag bara har lite mer vatten i kroppen, men sanningen att säga var jag nog mer uttorkad när jag var på 72,3, och det går rätt långsamt om man fuskar lite då och då. Nu har jag i alla fall börjat träna, och unnade mig alltså rätt många stuvade makaroner (eftersom jag älskar det) till lunch. Försvarar mig (inför mig själv) med att "om jag inte hade LCHFat hade jag ätit mycket mer", och "jag ska ju ändå träna ikväll, så det gör inte så mycket om man äter lite mer än man borde av kolhydrater idag". Försöker träna bort det tänket. Tänker att jag ska köra en vecka med strikt LCHF. Med början imorgon.
4 december 2013 14:30
3

Se upp i backen, hundra håll i nacken

Här går det utför och fort! Jag hittar inte motivationen till att bryta mina nya vanor. Har bakat lussebullar och surdegsbröd - helt hopplöst att låta bli att äta. Och äta och äta och äta. Älskar nämligen lussebullar, pepparkakor och surdegsbröd. Lite för mycket. Och så försöker jag hålla LCHF samtidigt, vilket alltså innebär att jag då äter en macka med mycket smör på. Min nya målsättning ska nog vara att gå ut det här året under sjuttio, det innebär att jag måste skärpa till mig rätt ordentligt. Rätt till och med. Ska bli av med ÅTMINSTONE 2,5 kg då. Helst 3,5. Då: idag börjar jag om för hundrade gången. Nu ska jag gå igenom min matdagbok och kolla vad det var som fungerade, sen ska jag äta så. Jag orkar inte gå upp allt igen - inte efter allt slit med att tappa det. För övrigt så blir jag skitsur på de som säger sådant som "det räcker nu", "nu ska du inte få ner mer". Håll k@#_3en för f#!n - bara för att jag nu börjar bli smalare än vad de är nu. Tycker folk kunde unna mig att må bra för att hoppas att jag ska gå upp allt igen. Tror att det är rätt bekvämt för folk att ha någon att tycka synd om för att den är så tjock. Tror också att om de på riktigt hade varit oroliga för att jag hade gått anorexi (vilket alltså verkligen inte är min typ av grej) så tror jag att de hade pratat om det på andra sätt.

Kommentarer

  • 4 december 2013 21:07
    mamselle
    det är tråkigt att de inte kan vara glada åt dina framgångar men det säger faktiskt mer om dem än om dig. Det är som sagt bara att ignorera så mycket det går. Jag har en mor som ständigt bakar framför min näsa och säger men et är nog inte så farligt om du bara äter en. Det är bara det att det slutar aldrig med en. Även om man ber henne att inte vifta med bullarna framför en så görs det så i allafall. Inte psykologiskt. Det är en farlig tid vi lever i just nu med lussebullar, klenäter, glögg (sockerbomben) , pepparkakor, knäck. Jag brukar ta en bit bitter mörk choklad så går det där sötsuget snabbt över. kanske inte funkar för alla men för mig är det ok.
  • 4 december 2013 22:16
    tiwesa
    Tack mamselle - idag (liksom typ alla andra dagar i december) har jag trillat dit ordentligt - just nu är jag inställd bara på att överleva december utan att gå upp mer, men jag tar nya tag imorgon, och då blir det gymmet också. Äntligen! Har inte varit där sedan i måndags - måste vara därför det känns så här just nu...
  • 6 december 2013 19:21
    mamselle
    Jag tycker själv att mitt stora berg är att motionera eftersom jag så innerligt avskyr det. Men jag tog mig ut idag och fick gå i ösregn i 15 min eftersom jag dumt nog skippat paraplyet. Somliga skall lära sig den hårda vägen och en dränkt katt kom hem.

Logga in för att skriva en kommentar.