tiwesas blogg

99040

Jojjobantare av guds nåde. Jag har nog alltid tyckt att jag har lite övervikt, ända sedan jag var i 10-årsåldern i början av 90-talet, och gick på viktväktarna första gången tillsammans med en kompis under andra året i gymnasiet - det var exakt hur skämmigt som helst, och superhemligt. Eftersom detta var före internets tid fanns det inte så många att låta sig inspireras av, men en tjej i vår skola hade gått ner 30 kg m VV. Jag vägde in på 81,6 om jag inte missminner mig. Över 80 i alla fall. Helt sjukt - tyckte jag då.
Jag gick väl ner några kilo och sedan gick jag upp dem igen - började på viktväktarna ett antal gånger och försökte ha ätstörningar, som andra, normala människor kunde ha. Så jag försökte att hetsäta, vad sägs om 10 småfranskor med off-brand-nutella? Enda problemet var att jag kunde inte riktigt kräkas, hur jag än försökte. Alltså gick jag upp i vikt, och några år efter denna episod vägde jag in mig på gymmet där mina kompisar tränade. Jaha, tresiffrigt!? Ja, det var ju verkligen inget vidare, en hel del träning den veckan gjorde att jag veckan senare var under 100-strecket, men sen uppehöll jag mig ett rätt bra tag över 90, ett par viktväktarvändor och jag kom ner under 80 t.o.m. Flytt utomlands och MYCKET choklad och mackor, och upp över 90 igen. Träffade en karl och gick ner till drygt 70, blev gravid, nästan 100, ammade - 72 kg, gravid - nästan 100 - ammade och kom faktiskt någorlunda i form - 71 kg. Mådde dåligt i 1-2 år och gick upp 12 kg. 83 kg alltså, och där började i somras, dagen efter midsommarafton började jag med LCHF för första gången i mitt liv, än så länge (mitten av oktober) har jag som minst vägt 72,3 kg, men är för närvarande uppe på 73,8 igen, försöker hitta på konstiga sammanträffanden som gör att jag EGENTLIGEN väger 72,3, men att jag bara har lite mer vatten i kroppen, men sanningen att säga var jag nog mer uttorkad när jag var på 72,3, och det går rätt långsamt om man fuskar lite då och då. Nu har jag i alla fall börjat träna, och unnade mig alltså rätt många stuvade makaroner (eftersom jag älskar det) till lunch. Försvarar mig (inför mig själv) med att "om jag inte hade LCHFat hade jag ätit mycket mer", och "jag ska ju ändå träna ikväll, så det gör inte så mycket om man äter lite mer än man borde av kolhydrater idag". Försöker träna bort det tänket. Tänker att jag ska köra en vecka med strikt LCHF. Med början imorgon.

1 november 2013 13:50

Vad gör man när man är ledsen om man inte får äta?

Kom på det precis när jag skrivit förra inlägget. Någon med idéer? Vad brukar ni göra när något känns tungt? Jag har ju alltid ätit i de fallen, men inte den här gången. Men vad ska man göra istället?

Kommentarer

1 november 2013 13:53

Eleganz

Lyssna på musik, promenad eller pyssla om dig själv med gym, skön dusch och bastu. Tråkigt att du är ledsen och hoppas du får må bättre snart.
1 november 2013 14:46

tiwesa

Tack, mår faktiskt bättre - det gick att lösa någorlunda till slut i alla fall, och nu ska jag gå till gymmet och bränna lite istället för att stanna hemma och kanske äta choklad. :)
1 november 2013 14:48

hogis73

Jag skulle också rekommendera promenad. Gärna med musik i lurarna, eller kanske någon bra ljudbok. För mig fungerar besök på gymmet med. I julas så var jag riktigt , riktigt sänkt och orolig inför framtiden och då kände jag mig lugnare att köra hårt på löpbandet så att alla tankar gick till nästa steg och inte till det jobbiga. När jag sen avslutade passet kom tankarna tillbaka, men det kändes lättare att hantera då. Hoppas saker och ting löser sig för dig.
1 november 2013 17:49

FrånNu

Diska i varmt vatten, med lugna rörelser. Baka en ljummen deg och knåda med känsla. Bada varmt, håll dig varm. Det låter lite knäppt...men när jag blev sjuk för många år sen, sa min terapeut just de råden och det fungerade. Än idag kan jag ge mig på disken när livet känns lite för mycket. Tröstekram till dig.
2 november 2013 09:32

Ewa1969

FrånNu: vilket bra tips! Det ska jag ta med mig, tack :)

Logga in för att skriva en kommentar.