Solen skiner men för mig är allt mörkt idag
Idag när jag vaknade hade jag flera missade samtal från min pappa. Ett meddelande att jag skulle ringa upp honom direkt. Sagt och gjort. Han undrade om jag kunde följa med honom till veterinären med katten. Hon har inte varit sig själv på ett par dagar. Kändes inte som något allvarligt, för hon verkade inte ha ont eller så. Bara inte riktigt sig själv. Min pappa älskar djur, men när dem blir sjuka den delen klarar han inte. Och denna katten har blivit han lilla ögonsten. Jag och min sambo köpte henne. Världens finaste lilla katt, hon fick följa med oss både hem till mina föräldrar och till sambons. Vi bodde ju i lägenhet, men hos våra föräldrar kunde hon ströva fritt. När vi skaffade vår hund funkade det inte att ha en hund som städigt ville va i kattlådan. O hur stänger man ute hunden utan att stänga ute katten? O eftersom min pappa fallit pladask för katten så fick hon flytta hem till honom. O sedan dess har det varit dem två.. Veterinären undersökte henne och ganska snart fick vi beskedet.. Tumör, en stor sådan i njuren.. Det såg inte alls bra ut. Som en käftsmäll! Så vi tog beslutet att låta henne få somna in. Jag o pappa tittade på varandra när vi fick beskedet och det brast för oss båda. Att se sin pappa bli så ledsen är den värsta känslan som finns. Vi fick en stund för oss själva för att tänka igenom allt. Vi bestämde oss fort, och jag sa till pappa att det var okej om han ville gå ut och det gjorde han. Han blev nog lättad över att jag gav honom det valet. Jag stannade, satt hos min fina katt medan hon fick sprutan. Satt där inne ensam i rummet med henne och bara väntade på att hon skulle ta sitt sista andetag. Jag trodde inte att jag hade så starka känslor för henne. Men tårarna har runnit nerför mina kinder ända sedan vi fattade beslutet.. Dem vill inte sluta.. Hur kunde den här dagen bli så här?! Den enda trösten som finns är att hon har det bättre nu när hon slipper ha ont och må dåligt..
Kommentarer
-
Ush vad hemskt! Men det var nog ett klokt beslut! Inget kul att behöva lida heller....
-
Huva. Jag blev så berörd när jag läste ditt inlägg om katten. Så sorgligt men väldigt modigt gjort. Det är bra att vi människor vågar ta dem där tuffa besluten när djuren mår dåligt. Men jag förstår samtidigt din sorg. Jag kände den när du beskrev din dag. Våra husdjur finns ju sedan i våra hjärtan för alltid och jag hoppas det så småningom kommer att kännas bättre än det gör nu. Ha det så gott. Jag beklagar och jag känner med er.
Logga in för att skriva en kommentar.