Men det är ju förbaskat märkligt
så fort jag bestämmer mig för att ta tag i vikten igen överfaller hjärnan mig med tankar på maaat och goooodis och massor av förrädiska tankefällor, typ "nästa lördag ska ni ju ut och äta, det är ingen idé att börja nu" eller "det är ju snart jul, inte ska du väl banta över jul?" samtidigt som den ser till att det produceras mängder av hungerskänslor. Nä jag ska inte banta över jul och ja, vi ska ut och äta nästa helg. Jag ska nämligen inte banta alls, utan äta lite av allt men inte hela tiden. Jag ska LÄRA mig att äta normalt, inte vräka i mig massvis med mat för att det är gott (det går att laga till igen), inte äta en hel påse chips på fredagskvällen (och vakna med en sur mage) och att äta små mellanmål för att hålla mig blodsocker och hunger på bra nivå (då mår jag bäst och blir inte sugen).
Det kommer att ta tid att gå ner på det här viset, men sist rasade jag bort 30 kg på 10 månader med MDs hjälp och tillslut orkade jag inte mer. Jag tror inte på att förbjuda mat eller godis, jag tror på att hitta ett sunt förhållningssätt till chips, mat, mackor och godis. Att ta en normal portion och vara nöjd med det.
Beteenden kring mat är ofta inlärda tidigt och sitter därför hårt i oss. Jag lärde mig att tröstäta när jag var 8 år och vi flyttade och jag bytte skola. Det var redan jämnt antal tjejer i klassen och som alla vet kan flickor inte umgås tre och tre. Jag blev ensam och jag var ledsen. Att gå och köpa en påse smågodis blev en tröst, jag hade iallafall något att göra på fritiden trots att jag inte hade någon att leka med. Jag mådde dåligt och det var synd om mig så då kunde jag få min "napp" i form av godis. Senare fick jag ju kompisar, men då hade jag redan blivit överviktig och beteendet sitter än idag som berget.
Jag är en känsloätare. Jag äter för att jag är glad (inte så ofta), för att jag är tyrött eller ledsen (ganska ofta) men framförallt när jag har tråkigt! Och det hjälper inte att hitta på något när känslan redan uppstått.
Det gäller att hitta nya taktiker nu bara..
Gillar
Kommentarer
-
Pepp till dig och lycka till !
-
Jo men absolut är det fett och salt som är mina stora bovar, jag är beroende av chips sedan många år. Godis klarar jag mig utan, precis som du skriver. Men eftersom jag sällan är sugen på eller äter chips annat än på helgen tror jag att det sitter mycket mer ihop med ett invant beteende och en känsloätning, du vet, "alla andra" har ju fredagsmys med chips och kvällen blir inte festlig utan chips. De där mackorna å andra sidan, har jag svårt att låta bli ens i en dag. Här krävs djupare funderingar, eftersom jag äter mackor för att det är gott, för att jag är lat (det är lättare att göra en macka än en tallrik gröt) och för att jag är sugen på något, vad som helst.
-
Om jag tänker "aldrig mer" går det inte, men om jag tänker "inte idag, en annan dag kan jag välja på annat sätt" så går en dag i taget - och rätt vad det är har det gått tio år! Och då får man inga panikkänslor av att tänka aldrig mer om det där man ändå inte druckit/ätit på tio år...
-
Du är inte ensam....😬 En massa styrka till dig. Det är en tuff resa...men håll ut...det blir bra till slut. 🌹👍
-
Pepp till dig!
-
I min erfarenhet är det så att då ätstörningen väl kickat in – som den har för mig – funkar inte "förnuftigt" ätande längre och då måste jag hitta den metod som fungerar för just mig. När du skriver "chips, mat, mackor och godis" i den ordningen så kanske du inte är sockerberoende (det är inte jag) utan mer fast i fett och salt. För mig är det därför ganska enkelt att utesluta godis och då kan jag ju göra det, det förenklar. Däremot är fett och salt betydligt svårare så då försöker jag hitta ett sätt att hantera det utan att bli helvild och hetsäta. För mig har det också varit så att det som fungerat ena gången inte fungerar alls nästa så det gäller att ha forskarmössan på och leta nyfiket efter nya varianter hela tiden - lycka till!
-
Håll ut Asja! Den här gången knäcker du nöten för gott. För min egen del har drt inte funkat att äta lagom av de saker jag brukar vilja överäta. Kanske någon gång i framtiden. Ju mer jag helt utesluter dem desto lättare blir resan och desto mindre måste jag slåss med mig själv varje dag. Det är naturligtvis skittråkigt att inte få äta chips och mackor men jag har kommit att acceptera att JAG inte kan äta litegrann, utan ett återfall leder till nästa återfall och sedan är jag tillbaka på ruta 1. Vill jag vara på ruta 1? Nej. Sen är det ett sorgearbete att ge upp saker som ger tröst och den där sköna känslan av att man är värd att få unna sig. Det kan kännas som man aldrig mer ska få något roligt. Så känner jag ibland just nu, att fredag som tisdag har jag samma 1600 kcal och inget jag gör kan påverka det. Men jag ska med tiden få lov att äta upp mina motionskalorier några dagar i veckan. Det allra tråkigaste är att efter målvikten är nådd gå där och gneta och vakta på sig själv för all framtid typ. Men jag ska försöka klara det den här gången.
-
Tack Lejonell! Jag vill verkligen kunna äta lite av allt, så jag måste försöka
om det inte funkar så får jag lägga om taktik då. Just nu gör tanken på att aldrig mer få äta chips att jag vill kasta hela viktminskningsiden i sophinken och det vore ju totalt failure
-
Det gäller verkligen att komma fram till vad som passar JUST DIG Asja. Och om chips behöver passa in i ditt framtida smala liv - var och hur passar det? För problemet med känsloätning kommer ju att påverka dig även i framtiden och du behöver långsiktigt hållbara strategier.
Logga in för att skriva en kommentar.