icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Hej
Under hösten 2013 hade jag som mål att gå ner massa i vikt. Det gick ju verkligen inte. Sjukdomar satte sina spår och allt gick åt helvete, kändes det som.
Nu är det ett nytt år och jag ser bara möjligheter. Mitt fokus har ändrats. Istället för att fokusera på viktnedgång fokuserar jag nu på att få ett bra ätbeteende. Min blogg kommer handla mycket om det och min syn på lite olika saker.
29 oktober 2013 09:00
4

13/70 You vs You

Ja jag lever i en konstant fight med mig själv. Det pratas hela tiden om att man ska älska sig själv. Respektera sig själv. Men hur gör man när man är i fullt krig med sig själv? Hjärnspöken. Ätstörningar. Depressioner. Jag ser ju mig själv som två olika personer. Först har vi den levnadsglada, den som älskar livet, den som älskar sig själv och respekterar sig själv. Sen har vi den andra elaka halvan, vi kan kalla den Lilith. Hon som konstant vill ha mat, hon som konstant vill ha godis, hon som hela tiden viskar till mig att det inte gör något att vräka i sig mat, för blir det för mycket är det ju bara att kräkas upp det igen. Lilith är den elaka sidan av mig, hon livnär sig på min osäkerhet, min ångest, min vilja att alltid prestera det yttersta, min önskan att bli älskad och respekterad för den jag är och ångesten den önskan ger mig. Hur mycket jag än pratar om Lilith med psykologer och kbt-terapeuter så vill inte Lilith bege sig. Hon har blivit en så stor del av mig nu att jag tror att jag skulle känna mig vilsen utan henne. Kan det vara så att jag och Lilith är partners in crime? Vad skulle jag vara om jag lyckades döda Lilith? Vem är jag då? Tyvärr tror jag att hon alltid kommer finnas där. Ibland mer, ibland mindre, men hon kommer alltid göra sig påmind på ett eller annat sätt. Hon kommer sticka in sitt feta tryne när jag minst anar det och ba` "hahaha, glöm inte mig, jag är här och älskar dig". Jag är frisk. Enligt sjukvården är jag friskförklarad. Enligt ätstörningsenheten är jag frisk. Det är ju galet. Fast det är nog så att jag är såpass frisk jag kan bli. Nu handlar det om att tackla Lilith, det kan ju vara så att jag dör utan Lilith iom att hon är en så stor del av mig så att jag nu måste lära mig att leva med henne. I nån sorts samspel. Jag mot/med henne för alltid. Jag är hennes medberoende bara det att jag inte kan lämna min partner. Dags att stålsätta sig baby för jag tänker inte ge mig. Så dag 13/70. Det går bra nu. Jag mår skit, mest pga hostan som inte vill ge med sig, hade lite feber inatt också men det blir till att gå hem efter jobbet och sova. Annars så mår jag helt ok. Mörkret är ju alltid jobbigt för mig men det känns rätt ok ändå. Hanterbart. Det här är så tråkigt för jag är EGENTLIGEN en väldigt glad och positiv människa. Men det verkar som att jag är inne i en period av mycket funderingar och självinsikt. Då kan man ju också fråga sig om det är så smart att göra en viktresa nu. Svar JA. En så stor del av mitt psyke är ju baserat på matintag och vikten är ju direkt relaterat till det beteendet. Så, viktresa nu är jättebra. Det kommer gå lite ner i humöret innan det går upp. Men som sagt. Jag stålsätter mig. Nu, för det finns inget sen. Jag orkar inte "sen". "Sen" är inget som bara händer. Ps. Dundertabbade mig i morse och ställde mig på vågen fast det itne är vägdag. BIG MISTAKE! Lesson learned. Slutbabblat.

Kommentarer

  • 29 oktober 2013 09:46
    okunnig
    Jag har själv gått igenom både ätstörningar och deprissioner och vet hur de är att bli "friskförklarad" och utslängd. Bara för att man har uppnått en viss vikt eller ett visst antal psykologtimmar. kämpa på! är de ända man kan säga. Jag har snarlika besvär där du beskriver lillith som bara vill äta godis, de kändes som jag skulle kunna ha skrivit det. du är stark och du kommer klara detta, hoppas matdagboken kan bli en hjälp och ett stöd ! kram
  • 29 oktober 2013 09:52
    Tjohanna
    Du är inte ensam. Jag slåss oxå mot mina hjärnspöken dagligen. Det är vi många som gör. Kanske kan vi stötta varandra här på MD? =) Fortsätt kämpa!
  • 29 oktober 2013 10:01
    Busy
    Det är ju hemskt att man är inte själv om detta. Jag menar att det är så otroligt vanligt. Så sorgligt. Men tack ni fina! Ja okunnig. Matdagboken hjälper mig faktiskt. Jag lägger aldrig in mat, men forum och blogg kommer man långt med. Lägger ju aldrig in mat då jag är rädd att jag skulle hamna i någon form av mat-mani. Får inte fokusera så mycket på maten. Det var därför jag började kickstartprogrammet också, för att låta någon annan fokusera på maten åt mig :) Det är väldigt lätt att följa ett program. Kämpa på ni också. Vi är bra. Vi kan göra detta.
  • 29 oktober 2013 21:39
    maemal
    Jag känner också igen mig i det du skriver. Men nu har jag slängt ut min Lilith efter alla dessa år och jag klarar mig jäkligt bra utan henne, måste jag säga. Hon är inte välkommen tillbaka! Kanske hon kommer att nästla sig in igen i något svagt ögonblick, men jag tänker fortsätta slåss mot henne i så fall. Pepp kramar!

Logga in för att skriva en kommentar.