Vill jag verkligen?

Jag har till på måndag att fundera på om jag verkligen vill ha hjälp. Det är så lätt att säga att "jaaa, det vill jag", men, att sen faktiskt kämpa mot sina ätproblem är en helt annan femma. Ätstörningar är inget en kan prata sig ur. Det spelar ingen roll hur bra psykolog en har, det går inte att snacka sig ur en ätstörning. Det går däremot att äta sig ur sjukdomen. Det är extremt psykiskt påfrestande att göra något som går emot allt ens hjärna skriker. Pallar jag det? Är jag värd att bli frisk? Ja, självklart är jag värd att bli frisk men ibland undrar man. Ibland tänker jag att det finns ju dom som är sjukare, dom behöver vården mer än jag. Sen gör hjärnan en tvärvändning och tänker att jag är MINST lika mycket värd som vem som helst annan. Ja, jo, jag vill ha hjälp. Jag ska göra det här. Jag kan inte bli frisk på egen hand. Jag vill ha ett sunt förhållande till mat. Jag vill inte konstant räkna kcal. Jag vill inte konstant tänka på mat. Mina problem ligger så långt tillbaka. Det började i 14-års åldern. Den utlösande faktorn var en seperation. Japp, så enkelt kan det vara. Att döva ångesten så åt jag. Sen dess har jag fortsatt att döva ångest med mat. Det är så lätt. Jag älskar ju min alldeles egna anti-depressiva metod. Finns det något härligare än att duka upp ett bord med godsaker och sen bara äta upp ALLT? Det kan låta fullt normalt i många öron, men nej, det är inte ett normalt beteende, inte för mig. Jag har inte ett litet bord med godsaker. Jag vräker i mig kopiösa mängder. I timmar. Deet som är så tragiskt är att detta är ett beteende som blivit så galet vanligt, nästan så att det normaliserats. Titta bara på alla program som finns; biggest loser, skinny vs supersize, extreme makeover (den där överviktsversionen), ja, sen otaliga fler. Alla i dessa program har ju ett stört ätbeteende. Just hetsätningen, och i dom program jag sett är det många som gör det just för att dom har ångest. Sen ser dom att lösningen är att gå ner i vikt. Nej, lösningen är inte att gå ner i vikt, lösningen är att ta reda på varför du dövar dig med mat. Så det så. Så. Måndag. Då har jag möte med min psykolog. Då börjar allvaret. Ska jag, ska jag inte. Jo, klart jag ska. Såklart! En stor anledning till att jag känner att jag verkligen är för att jag fått en otroligt bra psykolog. Nej, en kan inte prata sig ur sjukdomen, men en måste prata OM den och varför det blivit som det blivit. En måste också ha ett stort stöd under tillfrisknandet för som jag sagt så är detta ingen walk in the park. Att då ha en psykolog som en känner förtroende för är a och o. En psykolog som en känner att hen kan hjälpa en och inte stjälpa en. Sen börjar helvetet. Det rikitga helvetet. Börja äta regelbundet. Sex mål om dagen är mitt slutgiltiga mål. Vet dock inte hur lång tid det tar innan jag kan göra det. Men jag ska kämpa.

Busys blogg

Vill jag verkligen?

Kommentarer