13 november 2013 09:42

Är det så enkelt som att allt är sockrets fel?

Jag har börjat tänka mer och mer på vad som händer efter att jag fuskat eller misslyckats med att stå emot. Det slank ner en chokladmousse på IKEA häromdan och efteråt blev det nästan galet sug efter precis ALLT som innehöll socker. Jag fullständigt tryckte såna skum-cocosbollar tills sonen frågade vad jag pysslade med....och då var det en kamp för att sluta. Dessutom "glömde" jag att registrera den så i min värld hade jag inte misslyckats så farligt....för det var ju bara en liten grej. Samtidigt som jag ser ett mönster (är uppväxt i en missbrukarmiljö och kan känna igen beteendet) så vet jag inte om jag är framme vid noll-tolerans för socker. Min passion för ex. saltlakrits är större än så....men insikten kommer mer och mer, att en saltlakrits eller en tugga bulle, eller en liten smakbit av nåt annat sött, kladdigt, gott....leder till frosseri! Jag är inte ens förtjust i choklad, har nog aldrig köpt en vanlig kaka för att äta...men i lite förädlade former tycker jag det är smaskens. Det här suget efter sött är fysiskt jobbigt, det "drar ihop sig" och vattnas inne i munnen och jag blir darrig och lite desperat efter något att njuta av - precis som jag som barn, såg mina anhöriga leta efter alkohol och det är en skrämmande insikt. Missbrukar jag socker? Hur farlig är det? Måste jag sluta med allt som är gott? Än finns inga glasklara svar för mig, men visst börjar oron växa att sockret är som ett missbruk - kanske är det farligt och förmodligen finns det supergoda och smaskiga alternativ när min hjärna bara är mogen att ta emot och prova dem. Fungerar en socker-avgiftning lika som att bli nykterist? Isåfall kanske suget kommer finnas med mig hela livet men man måste lära sig att stå emot och hitta andra saker för belöning- och/eller tillfredsställelse. (enligt min bror funkar hans nyktra liv så) Eller finns det en gräns för sockerlängtan...och när den är passerad då försvinner det (som jag läst att någon här skrivit) att om jag bara har noll NOLL socker i *** dagar så är suget borta - *poff* Noll socker låter oövervinnerligt....det går (kanske) inte, men pytte-mini-lite socker då. Kanske....sitter det i något annat, något djupare - ett behov att fysiskt äta och belönas/fyllas med sötsaker för att trösta själen. Då är det något helt annat som hjälper mig att lösa sockersuget - då borde jag ha nån att prata "socker" med, och var hittar man den? Uj! vad många funderingar som tumlar runt i skallen, kanske bäst att jag tar tag i dagen istället. Men visst vore det skönt att få veta hur det egentligen är....tror jag.

Kommentarer

13 november 2013 09:53

hogis73

Jag känner igen mig i det du skriver, frosseriet som kommer över en. Jag har insett att jag har sockerberoende, men att jag är såpass lycklig att jag faktiskt med lågkolhydrats kost får bort suget ganska snabbt. Men det räcker med något litet för att trigga igång det. Därför är jag numer restriktiv även med LCHF gott. Typ den här fudge som Jessica skrev om. Eller chokladmousse. För även om jag klarar mig med det dag 1, så kan suget öka dag 2 och sen är det kört. Och saltlakrits...ja, där måste jag ha nolltolerans emot. Det enda jag har är sådana här lakritspastiller av ren lakrits som jag kan ta ibland när suget blir alltför stort. Det brukar fungera. Men kanske det vore en idé att starta en forumstråd eller grupp för Sockerberoende där man kan skriva av sig? Jag tror det är fler som är drabbade.
13 november 2013 10:08

LadyG

Jag betvivlar att de som säger att "sockersuget försvinner som av sig själv" är helt ärliga, eftersom biokemiskt fungerar det inte så. En hjärna som gått igång på något, vare sig det är heroin, alkohol eller socker kommer alltid att vara mer intresserad av sin drog än en hjärna som inte hamnat i fällan. Vad exakt som utlöser ett beroende- och missbruksproblem vet forskarna inte, om de kunde lösa det skulle de också kunna lösa hur man åtgärdar det. En del söker svaret bland djur och insekter ([LANK]http://www.svt.se/vetenskapens-varld/se-program/del-27-8?autostart=true[/LANK]). Mycket intressant program som ger en hel del svar, t ex varför det är så svårt att bli fri från ett missbruk (och ger svaret på varför jag tror de "plötsligt sockerbefriade" inte är helt ärliga i sin beskrivning). Det jag vet däremot är att man kan ta itu med det, besegra sina demoner och sätta dem på plats. Men man ska aldrig vända dem ryggen, underskatta dem eller tro att de är borta för alltid. Det första du måste göra är att ta reda på vad sockret fyller för funktion, tröst, underhållning eller vad är det som triggar dig? Har du tråkigt? Är du ledsen när du börjar äta? Stressad? När du vet det kan du börja ta fram strategier för att undvika situationerna, och hantera dem du inte kan undvika. När du vet vilka problem och hinder som står i din väg kan du lättare planera för hur du ska ta dig över dem, eller runt dem.
13 november 2013 10:27

anettyn

Jag tror LadyG har rätt.- och att många av oss tar till socker för känslomässiga skäl. Vi vill alla fyllas, känna oss nöjda, trygga, omhändertagna. Har man haft en själsligt och/eller fysiskt frånvarande förälder eller kanske två-då är det lätt att man lär sej ta till annat för att bli nöjd. Jag kan själv skriva under på detta. Skriv gärna till mej här på matdagboken eller maila mej om det känns bättre; anettyn@gmail.com Kram!
13 november 2013 15:22

Linnex

Vad är det som du säger är gott? Även jag är en socker-knarkare av stora mått och en tvångsmässig överätare med det finns mycket som är gott. Menar du något du kan "unna" dig? Själv är jag drogfri sen 13 år tillbaka och visst är jag knarkare oavsätt substans, även beteenden knarkar jag på men inte på samma sätt. Det finns mycket som är gott och mycket som är äckligt men som jag ändå äter... Hur funkar det för dig? Hepp pepp
13 november 2013 15:54

FrånNu

hogis73: En tråd tror jag det blir - när jag vet mer hur jag tänker *finss* Just nu har jag lite ångest över att "aldrig mer" få äta mina favvo saltlakritsgodisar...och det gör att jag lite maniskt ser dem överallt....och tänker på dom för ofta för att det ska vara klokt. Att jag lätt tippar över kanten när jag fuskar det allra minsta, så tror jag att det är - tyvärr... LadyG: Ditt tips ska jag ta tag i, att skriva när och vad som får igång mig. Spontant tänker jag att det är mera stundens ingivelse - att när man sitter där och får chansen till en gottabit, då kommer vrålsuget! Men jag ska skriva några veckor och se om där finns en röd tråd. anteeyn: Tack för din mail, jag kommer nog att skriva - eftersom jag ff är snål och inte har blivit medlem här på MD, ser jag ju inte så mycket av andra. (borde ta tag i det nu - japp) Du skriver intressanta teorier och de sätter också igång tankarna. Tack! Linnex: Vad är gott? Hmmm....inte allt. Jag har inga problem att avstå chips, läsk och choklad i ren form. Men smågodis och "typ" efterrätter (puddingar, fromage, röror) DET är så gott som omöjligt att stå emot, men jag jobbar hårt för att lyckas. Ett exempel är faktiskt IKEA. Idag skulle det ätas lunch vid IKEA och jag fick välja en annan restaurang i närheten för jag vet att jag inte kan låta bli deras chokladpudding. Nu blev det jättebra, vi åt på en salladsbar och jag skippade brödet till. Hade vi hamnat på IKEA hade jag tänkt "det är ju bara för en gång...." och sen hade den varit i magen. Pepp tebax på er alla

Logga in för att skriva en kommentar.