När livet inte leker
Alla har vi, mer eller mindre, svackor i våra liv. Dagar eller perioder då det är lite motigt att kliva upp om morgonen och alla dagar kickas inte igång med en käck klackspark.
I hela mitt liv har det mest varit käcka klacksparkar och även om jag stött på motgångar så har det funnits en tro på att det kommer fixa sig, en vilja att lösa problemen. Men så kom min svacka....
Min svacka har varit lite för länge nu och det är svårt att komma ur den - jättesvårt faktiskt!
Jag har en aning om vad som fick mig att börja må lite halvtaskigt, men jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag stundvis inte fixat mig själv
I min vänkrets har det funnits människor som mått väldigt dåligt, och det har blivit många timmar genom åren då vi pratat om sorg och glädje och hopp och förtvivlan. Vi har tappat en vän som valde att inte leva längre och fast det gått några år nu, så är jag både ruskigt förbannad och oändligt ledsen över det val vår vän gjorde.
I mina svartaste stunder har jag dock kunnat få en känsla hur skönt det skulle vara att "slippa" må så här dåligt.
När det var tyngst valde jag att kontakta vården. Där, i samtalet, försökte jag förklara att jag inte vågade känna efter, av rädsla att göra något dumt mot mig själv. Den jag pratade med sa då att jag skulle stanna upp och verkligen KÄNNA efter (!) Då insåg jag att dom inte kunde hjälpa mig.
Jag är ingen trösteätare. Inte ens humör-ätare. Jag är en all-ätare, äter jämt om det är gott, äter gott jämnt och har perioder när jag inte äter alls för att det helt enkelt inte är nåt sug. Min kropp har anpassat sig till det här genom att jag har en rejäl depå att ta av.
När det är svarta stunder hatar jag min depå - när jag mår bra vill jag arbeta bort den.
Där är jag nu - den MÅSTE bort! Men ännu vet jag inte om jag mår så bra att det kommer funka, om orken finns där att ta tag i det som krävs.
Nån har sagt - det har jag läst - att man mår bättre om man kommer ut och rör på sig. Det stämmer, men var finns orken till det?
En sak vet jag om mig själv och det är att skrivandet ofta lättar på trycket. Jag har mil med text som aldrig kommer läsas (å det är nog bra det) men den har absolut fyllt ett syfte.
Så kanske kommer jag tillbaka hit igen om nån dag eller två och tar nya tag.
Mitt försök att lyckas blir med en kickstart - LCHF med start på måndag. Fram till dess ska jag sova, njuta av mina barn, sova ännu mer och vem vet - kanske är jag i kraft på måndag.
Till er alla där ute! Se till att solen lyser på Er!
Gillar
Kommentarer
-
-
Tyvärr blev det molnigt här men hoppas solen lyser på dig nu är ju tokigt att skriva men i morgon
-
Kände igen mycket av det du beskriver som DU och tankarna/måendet/orken....ja du vet.
Jag kom till en punkt där jag var redo ...där jag bestämde mig för att så här ville jag inte ha det längre...och det var jag som måste göra jobbet för min skull.
Jag blev lite "ego" helt enkelt...
Jag hoppas det känns så för dig snart...kanske på måndag 🤔 Pepp pepp 👍
Senast uppdaterad 26 maj 2017 07:32
-
Känner också igen den plats du beskriver. Både jag och folk jag känner har varit där. Hur man gör för att komma därifrån är nog lite olika för person til person, men det måste komma inifrån på ett eller annat sätt. Det låter på dig som att du egentligen har bestämt dig, men inte har energin till det. Och i början är det ju mer eller mindre bara sömn som hjärnan vill ha.
- Man glömmer ofta att depression inte bara sitter i det abstrakta sinnet. Det är hjärnan som mår dåligt och när hjärnan har det så läker den bäst med sömn, precis som med hjärnskakning och andra skador. Och det stämmer att motion hjälper, det ger energi och endorfiner -när man mår dåligt är ju egentligen en fantastisk medicin. I början är det svårt att komma iväg och motionera, så börja lätt. Promenader kanske?Kramar,
valnöten
Logga in för att skriva en kommentar.