Sådär riktigt ledsen

En sak har jag lärt mig det senaste dygnet, jag är ingen trösteätare.
I min närhet finns en familj som svajar, kanske är det uppbrottets tid - kanske inte.  Inatt fick jag rycka ut och torka tårar, lyssna på alla goda (och mindre goda) saker som sades om den person som inte längre fanns kvar där hemma...och eftersom de är mig nära inpå i livet, gör deras smärta även ont i mig.
Jag kom hem igen på förmiddagen idag, men har inte kommit igång med "mitt" på hela dagen. Istället har tankarna varit hos mina nära...hur mår de? Hur kommer det att gå?
Deras "sak" är ju inget som vi omkring kan lösa, vår roll får bli att stötta, lyssna och inte döma någon.
Att gå omkring och vara ledsen är en hemsk energitjuv. Därför har jag lagt om min vecka och tänker engagera mig i småknyttet i familjenKris. En liten som är fundersam men ändå en glad och sprallig liten sak. Imorgon ska vi på ett äventyr, jag, småknyttet och mina barn. En utflykt till en speciell plats långt inne i en skog, som vi påbörjade planeringen inför redan idag. Jag hoppas och tror att knyttet får en härlig eftermiddag.
Trots att min dag har varit lite rörig - mest i hjärnan - har min mat ändå fungerat bra - tror jag. Min vän hade ägg (ägg som har blivit min nödlösning när det "kör ihop sig") Imorse blev det äggfrukost med utsikt över stadstrafiken....intressant för en lantbo som mig. Lunch och middag har intagits på hemmaplan och kvällsfikat har jag totalt glömt bort i Deklarationsrallyt som kom igång denna kväll...Varför vara ute i tid när man kan få stressa lite.
Jag har inte hunnit läsa in mig på allt gott jag får äta från den här veckan så det får bli morgondagens förmiddagsnöje.