Trött och ledsen ikväll

Det här inlägget kommer inte handla om mat eller godis eller vikt - ikväll är själen så lesen att jag inte orkar fundera på några hekton - känner heller ingen oro över att tröstäta, det är inte min grej.
Idag har jag läst och lyssnat på ett reportage om den lilla flicka som i januari avled, dräpt eller mördad av sina egna biologiska föräldrar. Reportaget handlade om fosterhemsmamman som hade flickan från 9 veckors ålder och fram till tre veckor före 3-årsdagen. Några månader tidigare hade en tingsrätt bestämt att blod är tjockare än vatten och det barn som växt upp med sin känslomässiga familj, som är trygg och glad och utvecklas precis som vilken 2½ åring som helst OCH som aldrig bott med sina biologiska föräldrar ska "hem".
En inskolning till de biologiska föräldrarna görs, man blir lovad att kontakt ska hållas och så en dag ska hon lämnas - Det blir inga träffar mellan de båda familjerna, de biologiska föräldrarna vill inte och det är de som bestämmer. Så...den lilla flickan rycks upp från det trygga och fungerande, utan möjlighet att få hålla kontakten med de människor som i hela henne liv varit allt . För att lagen säger att förälrarätten är viktigare än barnens rätt (till trygghet)
Sex månader senare, finns hon inte längre.
För mig, som inte växt upp hos mina biologiska-, utan hos mina känslomässiga riktiga föräldrar, är det här svårt att läsa.
Självklart ska alla föräldrar ha möjlighet att träffa, lära känna, ta del av sina barns liv. Men det är inte alltid som blodet är bättre än vattnet och i mitt fall var det så. Min uppväxt var inte skit-enkel på nåt sätt, men den var inte heller den totala katastrof som mina syskon fick växa upp i - de som blev kvar där i ursprungshemmet. De som än idag bär spår av både i sitt sätt att värdera sin omgivning och vårda sig själva.
Hur hade jag blivit om någon tingsrätt beslutat att hon ska "hem" igen? Hade jag ens levat.....

Jag känner med den lilla flickan, kan ana ångesten över att hamna i ett liv som inte är det vanliga, vuxna man inte knutit an till och för liten för att förstå.
Jag lider med familjen som förlorade ett barn inte bara en, utan två gånger och jag lider med de människor som resten av sitt liv måste leva med vetskapen att de tog ett beslut som fick såna fruktansvära konsekvenser.

Ta hand om er därute!

FrånNus blogg

Trött och ledsen ikväll

Kommentarer