Är du här?

Ibland är det komiskt hur slumpen fungerar. Jag hade inte satt min fot på ett gym på evigheter, och började faktiskt känna mig utless. Senaste styrkepasset genomförde jag "någon gång före sommaren", tänkte jag och körde med uppvärmningsvikterna. 

Under passets gång träffade jag till och med en kändis, en av de som brukar träna på den nu stängda gymmet hemma i byn. Han hade tydligen ledsnat ungefär samtidigt, vad är oddsen? 

Jag kan behöva mer än bara ett par veckors träning för att komma igång igen. Idag mår jag inte riktigt bra. Trappor är inte mina vänner. Dessutom glömde jag mig och körde ATG (Ass To the Grass), det har alltid gett mig mer träningsvärk än att vända när lårbenet är parallellt med underlaget (dvs ca 120° vinkel i knäleden).

Det som är lite deprimerande idag är att jag känner mig bombad efter att ha kört med uppvärmningsvikterna jag tränade med tidigare. Maken försökte trösta mig med att det var länge sedan jag tränade, och det gjorde mig inte ett dugg mindre deppig. Bara för att jag inte lyft en vikt sedan 13 januari ... 

30kg i knäböj, när jag böjde 87,5kg tidigare? 25kg i bänk när jag höstade runt på 45 i vintras? Nåja, jag vet vilket schema jag följde och hur jag gjorde. Gymmet jag hittat är ett bra gym, de har gott om fria vikter. Det är det enda jag tränar med.

Nu har jag ledsnat på att vänta på att lokala gymmet ska öppna igen, nu åker jag till grannbyn och tränar. Alternativet, att köpa ett halfrack, bänk och stång, var uppe också men nackdelen är att det kräver en hel del utrymme. 

Det är fortfarande uppe på förhandlingsbordet dock.

Än så länge är lille plutten en snäll liten gosse som äter och sover, och inte mycket annat. Han äter mycket och gärna, kräks inte särskilt mycket och gör det spädbarn gör i den storleken, dvs ingenting utöver plira dimmigt omkring sig och sova. Men så är han inte många dagar gammal heller, han har inte fått chansen att bli stökig än 

Min dotter, mamman, sover när hon kan och vilar så gott det går. Det är lite stökigt eftersom vi är så många, och även om man försöker visa hänsyn är det inte helt lätt. Tur att hormonerna gör det lättare för henne! Pappan hjälper till så mycket han får och kan, det märks att han är förtjust i pysen och inte tänker vara en frånvarande förälder.

Det är ett privilegium att ha förmånen att få bo så här. Få ha sina kära så nära. Om de känner sig lite tryggare är det bara bra, jag försöker låta bli att lägga mig i och komma med råd oombedd. Jag frågar "Hur vill du göra med detta?" eller "Hur tänker du kring det där?" istället. Det är deras liv, jag hovrar i bakgrunden och är redo om jag blir tillfrågad.

Paula älskar den lille, men har inte riktigt greppat att han är för liten för att hänga med och leka. Hennes vardag har inte ändrats nämnvärt som tur är, hon har full access till sina egna föräldrar och konkurrerar inte om uppmärksamhet, så hon verkar helt obrydd. 

Katterna är misstänksamma och nyfikna på en gång, de känner antagligen igen det här med bebisar nu. De har åtminstone inte gått och gömt sig, som förra gången. Ena katten, Iris, har till och med nosat, på en fot på så långt håll hon kunde. Låg i kroppen, redo att fly. 

Samtidigt som allt det här händer ska jag alltså studera kreativt skrivande på heltid. Det kan bli spännande ... Som journalist är jag van vid att leverera texter av specificerad längd och omfång på klockslag till rätt personer, med allt tillhärande material. Som journalist är jag också van vid att hålla mig till det man vet, det som berättas, det som så att säga redna finns. Jag skriver om datorer, om teknik och om appar/program. Sådant som är påtagligt och verkligt.

Det är inte alls samma sak som att skriva om något man själv kokat ihop. Samtidigt hopar det sig arbete i företaget så makens schema är fyllt till 150% ungefär. Det kan bli en stökig höst. Kanske kommer jag att behöva träningen mer än någonsin...