Analys Nov 2012 - feb 2013

Jag har suttit och försökt analysera träning, kost och motion för att komma fram till vad det var jag gjorde så rätt då. Men jag kom på att jag nog inte ska titta på juni juli då jag var som lyckligast och nöjdast heller, utan 6-8 månader tidigare. För de förändringar jag gjorde, som jag skördade frukterna av under våren, sommaren och hösten, måste jag ha gjort mycket tidigare. Kanske så tidigt som november till och med!

Så jag backade ännu längre bak, det är i såna här lägen jag är tacksam för att jag bloggat flitigt och i stort sett varit extremt noga med min träningsdagbok.

"Jag måste helt enkelt hitta en lägre växel och lägga i den. Får prioritera ner någonting, eller släppa något helt. Fast hur väljer man bort något när allt känns så himla nödvändigt? Självrannsakan, helt enkelt. Allt kan inte vara så viktigt, så himla nödvändigt, att jag stressar sönder mig." (2012-11-05)

Jag balanserade redan då på en ganska tunn linje, men jag höll mig på rätt sida hela tiden. Vaket, jag önskar att jag inte hade tappat den skärpan. Någonstans började jag nog tro att jag hade greopp om det här, att jag kontrollerade situationen. Och det gjorde jag, men bara så länge jag var skärpt. Sen började jag ta kontrollen för given, slarvade lite här och där med sådant jag aldrig skulle ha tillåtit mig att slarva med 2012-13 som sömn, vila och återhämtning.

"Jag är fortfarande trött i kroppen, all träning har satt sina spår men det är som det ska. Det är bara trötthet, det kan besegras. Med rätt kost och vila omvandlar vi tröttheten till styrka istället.

Man får ingenting gratis. Kroppen bjussar inte på lite god form bara för att du är en sympatisk person. Nej, det får du jobba dig till. Förtjäna.

Jag planerar redan nu två formtoppar, en till slutet av maj, början av juni (Stockholm Marathon) och en i början av augusti (Stockholm Ultramarathon, 100km) och hoppas jag lyckas. Jag kommer att få jobba riktigt hårt för att lyckas, men klarar jag det kommer jag att bli väldigt glad. För då har kropp och själ verkligen jobbat i harmoni." (2012-11-24)

Planen höll, formtopparna satt perfekt. Maj och Augusti blev precis så fantastiska som jag hoppades att de skulle bli, som jag drömde om men inte riktigt vågade tro på. Det jag gjorde mellan november 2012 och april 2013 är nyckeln.

Jag hittar kommentarer som "Det gick kanske inte så fort, men det var ett pass för själen och för psyket. Just idag behövde jag verkligen få komma ut och springa, spela roll hur sakta och klumpigt." och liknande. Ser i dagboken att jag höll pulsen under 150, alldeles oavsett hur sakta det gick för att nå dit ner. Det fanns en idé med det, som jag tappat bort lite.

"Det är skönt att vara igång igen, men nog känner jag mig lite gisten! Just nu har jag hela tre vilodagar i veckan till tre löppass och ett styrkepass, men jag har skruvat upp intensiteten en del så de där tre vilodagarna verkar faktiskt behövas." (2012-12-10)

Vilodagen kom alldeles lagom den här gången, jag är inte det minsta taggad på några pass eller nya idéer. (2013-01-11)

Nåja, vi får se hur det blir med det, jag kanske är piggare i kroppen än jag tror. Det har hänt förr att jag är tröttare mentalt än fysiskt. (2013-01-12)

Talande kommentarer som dyker upp emellanåt. Men det som slår mig mest är styrketräningen. Jag är notoriskt dålig på att hålla igång den, så även i år som den uppmärksamma kanske noterat, men under den här perioden körde jag verkligen strikt, åtminstone två gånger men allra minst en gång i veckan så långt det bara gick.  

Ja det drabbade löpningen, stenhårt till en början. Och vikten. Nästan 3kg minus på lika många veckor, åtföljt av den obligatoriska träningsvärken förstås. Men jag ser att redan mot slutet av januari, början av februari duggar det inte lika tätt med gnäll längre. Träningsvärken är där, men inte lika uttalat. Fettmotorn drar igång efter 4-6 veckor, och sen flyter träningen riktigt bra.

Och hela tiden fanns örat mot hjärtat där, lyssnandes. Vilodag? Styrka? Löpning? Cykel? Långpromenad? Vad vill jag idag? Jag jonglerade faktiskt ganska skickligt, om jag får säga det själv, med passen och med återhämtningen.

Det jag ser när jag plöjer igenom träningen, kosten och dagboksanteckningarna är variation, omväxling och flexibilitet. Lyhördhet för kroppens signaler, och jag genomskådade latmasken utan att för den skull luras att tro att riktig trötthet var lättja.

Det låter antagligen svårare än det verkligen är. Det svåra är verkligen inte att bita ihop och köra hårt, det kan vem som helst göra. Det svåra är att inte dras med i energin, när det väl börjar flyta.

Det som är svårt på riktigt, för mig åtminstone, är att faktiskt vila, trots att jag skulle vilja köra något. Det var ju då ingen nyhet direkt, det har jag varit medveten om hela tiden, fram till nyligen.

En sak jag vet att jag fuskat med är just vilodagarna, jag är medveten om att jag ruckat på mina regler lite. Det straffade sig också, det borde jag har kunnat gissa. För det är mycket sällan så att jag "hugger en regel i sten" om det inte är så att jag är väldigt säker på att det är en bra idé. Och mina idéer om att man måste vila, om återhämtning och liknande, har hjälpt mig framgångsrikt i snart 9 år att nå både marathonmål, ultramarathonmål och viktmål.

Så, jag får trolla med knäna lite för att greja maran i år. Det blir min nionde Stockholm Marathon, den tänker jag inte missa. Jag har 6 timmar på mig att klara 42km, det ska jag bara göra.

Sen får jag helt enkelt börja om från början igen. Jag kan inte hoppa in i den fas jag befann mig i då, i november. Jag får trappa upp lite försiktigt, och vara precis lika lyhörd och försiktig som då. Det är exakt samma läge som då, jag är inte mer stresstålig nu än då och egentligen inte mer vältränad heller.

Jag tror jag vet hur jag ska göra nu, och jag har tack och lov bara ett enda lopp (maran) framför mig som jag anser vara viktigt. Alla de andra är bara korta busgrejer som jag kan ha och mista.

Om jag börjar nu kanske jag kan göra 2017 till det bästa löparåret hittills.