Dagarna rinner förbi
Igår tränade vi, ju-utsu förstås. Newaza (mattbrottning) är en av de där sakerna jag tränat mycket på förr, och så fort jag slutade försöka minnas och lät kroppen agera och reagera utan att jag tänkte så förbannat så gick det rätt bra. Jag kände mig lite senildement nästan när jag parerade och gjorde tekniker jag inte ens mindes att jag lärt mig, än mindre namnet på dem. Men de satt där, någonstans djupt inne i ryggmärgen och när rätt chans dök upp högg jag som en kobra. Kroppen visste. Kroppen mindes. På hemvägen i bilen kom jag ihåg hur älskling och jag brottats, han längre och starkare men jag liten och kvick. Kontraster som möts, och lika ofta vann jag som han. Ingen av oss gav en tum. Och vi hade så galet roligt.
Bild: Kaffepaus med läsuppgifter. Pixabay.com har en bildskatt att använda gratis om man inte själv hinner fotografera.
Om man tror att en skrivkurs bara betyder att man skriver en massa ska man tänka om. Lika mycket innebär det att man ska läsa en massa, tänka och ge respons. Det är ett mycket effektivt sätt att bli en bättre skribent, att analysera texter av olika kvalité och typ. Man ser annorlunda på sitt eget skrivande efter ett tag.
Nu har jag läst både "7+7 brev i en orolig tid" och "Ett jävla solsken" och får väl erkänna att biografier är inte min kopp te direkt. Men det mår man säkert bra av det med, läsa saker som man inte direkt uppskattar eller är road av. Bredda sina vyer. Nu kan jag åtminstone säga att jag försökt.
Det är lite skönt att ha dem avklarade. Nu har jag börjat på en bok alldeles frivilligt, "Det femte barnet" och jag är inte förvånad att Doris Lessing fått nobelpriset. Den är en bladvändare, den är obehaglig och full av allegorier så man måste både stanna upp och tänka men samtidigt vill man snabba på och läsa vidare. Hon hade en sylvass penna, den kvinnan.
Den är inte så tjock, boken, och jag missade den nästan på Erikshjälpen. Men 20-25 kronor eller vad jag nu gav för den var den absolut värd. Jag är glad att jag köpte den på ren impuls, bara för att jag kände igen hennes namn, men utan att kunna minnas varför.
Bild: Ytterligare en pixabay-bild.
Vikten segar sig sakta nedåt. Inte för att jag registrerar utan för att jag försöker tänka till. Äta saktare, stanna tidigare. Inte ta om. Grundläggande saker. De där sakerna som är det första man glömmer när man börjar slarva.
För själva maträtterna är de samma som vanligt. Jag äter mycket lite glass, inget godis, inga kakor eller bullar och bara kalorifria drycker. Det finns inte mycket att skruva på utom portionsstorlekarna, frekvensen och tidpunkterna.
Jag hoppas ni har en bra vecka allesammans!
Gillar
Kommentarer
-
Jag tror, lite krasst, att det är en effekt av att vem som helst kan kalla sig journalist utan att faktiskt ha någon som helst journalistisk bakgrund eller utbildning. Dessvärre får vi den journalistik vi betalar för, och många läsare är inte villiga att betala alls.
Jag är ganska cynisk och trött på hela cirkusen efter snart 30 år i branschen. När jag började fanns honnörsord som integritet, källhänvisning och objektivitet. Det är glesare mellan oss nu för tiden, vi som fortfarande bryr oss om sådana saker och som sökte oss till yrket för att vi trodde på det vi gjorde. Vi gjorde ett jobb för att vi ville något mer än bara synas, något mer än bara få en byline och bli ett namn.
Jag är fortfarande journalist, av den gamla stammen och skolan. Vi fick lära oss ett hantverk. Språket var ett verktyg, och som alla hantverkare gällde det att hålla sina verktyg i toppskick. Det du skrev sade något om dig som skribent. En text full av slarvfel och dålig grammatik fick dig att framstå som lat och obildad. Det verkar ha gått över, med tanke på hur det kan se ut i en del tidningar och bloggar.
Jag väntar på att pendeln ska svänga tillbaka igen, att utbildning, kunskap och nogrannhet ska bli mode igen, och slipar på mina verktyg så gott jag kan.
Tack 46till42, vad roligt att ha fler böcker att se fram emot! Jag tror jag gillar Doris Lessings stil, man förs framåt i texten hela tiden. Obönhörligt, fastän jag skulle vilja bromsa, stanna i familjelyckan och låta Harriet landa i det lite. Men det får man förstås inte, det vore otänkbart.
-
Det är sådana böcker man är tacksam för att ha fått läsa, de där som blir kvar. Jag kan inte minnas att jag läst en enda deckare som jag verkligen burit med mig eller tänkt på som jag gör med "Femte barnet". Jag har många andra böcker med mig, böcker som påverkat mig och som jag minns av olika anledningar men inte en enda av dem deckare, och inte en enda romantisk bok heller.
Tackar för tipsen, Virginia Andrews är jag obekant med men jag är alltid på jakt efter nya namn och böcker att bekanta mig med!
Logga in för att skriva en kommentar.