Det är fel att slåss
Kommentarer
-
Har ett klockrent exempel från igår. Min son, 2 år äldre, hårt tuktad i dagis och förskoleklass att inte slåss mötte en styck vild ADHD-fantom som buffade och knuffades hej vilt. Min son tyckte att de skulle sluta slåss för det fick man inte för fröken.... och blev totalt överkörd. Och det fastän jag och A uppmuntrar honom att hävda sig och inte ta emot. Att hjälpa sig själv när hjälp ej erbjuds. MEN man ska också vara medveten om att samhället i princip alltid har överseende med att mobbaren slår men gud nåde den mobbade som slår tillbaka, då är det helt plötsligt så jävla viktigt att man går de rätta vägarna där det ändå inte händer något. Ja, jag har erfarenheter som har satt rätt djupa spår i mig. Bland annat så blev jag knuffad genom en ruta av en mobbare... Då hette det av en lärare att jag slagit sönder den... Så om jag blir påkörd, är det skadegörelse av bilen då? En annan gång tog en mupp strypgrepp och jag smällde till honom. Fick en klockren träff på näsan.. och helt plötsligt så satt man hos rektorn och fick förklara varför man var så aggressiv... I vissa lägen kan man inte vinna i samhällets ögon, man måste försvara sig själv och sitt psyke. Och om någon här verkligen tror att kommunen (tex) har en likabehandlingsplan som de följer till punkt och pricka för att göra skolan säker så har jag en under strandtomt till salu belägen på Månen!
-
Jag fick ta den psykiska biten istället. Önskar nästan att det hade varit fysiskt så jag skulle kunnat slå tillbaka. Istället var det anonyma lappar och glåpord som gällde. :-( Antar att ingen våga sig på mig fysiskt eftersom jag alltid varit längre än alla andra.
-
Jag fick också mitt psykiskt. Jag var fet, ful, dum och äcklig. Då vägde jag 55 kg till mina 157 cm. I fem år tog jag emot, gick hem och grinade och bet sedan ihop. Sa aldrig något till någon. En dag i nian fick jag nog och drämde upp skåpluckan med nycket i rätt i huvudet på mobbaren. Han började blöda och grina och han har inte hälsat eller pratat med mig sedan dess, vilket jag är glad för. Det är snart 20 år sedan. Min dotter har blivit trimmad av skolan att man inte får slåss. Jag och A trimmar henne till att får man smäll ger man smäll tillbaka. Så får man inte göra! säger flickan då. Nähä, så du ska bara stå och ta emot, frågar jag. Ja för man får inte slåss.. Jag blir rabiat när jag hör om mobbing. Mina egna sår sitter djupt och ärren kliar ibland. INGEN får behandla andra så. Det var bara några veckor sedan jag högg tag i en unge på skolan som kallade en annan tjej för fläskberg. Jag vet inte om min föreläsning om allas lika värde gick fram men den retade tjejen var tacksam för att någon gjorde något. Och tycker mobbarens föräldrar olika är de hemskt välkomna att höra av sig!
-
Bra Asja, man måste försvara sig i det här samhället. Har själv sagt ifrån till några småmuppar. Värst var väl nog den gången jag var på dagis och skulle hämta min son för några år sedan och en pojk rusade fram och knuffade omkull min son mitt framför näsan på mig och dagisfröken (ja, jag VET att de vill bli kalla pedagoger men de måste visa kompetens för att förtjäna det!). Denna dagisfröken såg vad som hände och sa INGENTING. Till saken hör att just den pojken är en busunge och det var inte första gången han knuffade och puffades så jag sa ifrån. Både mot ungen och mot dagis. Jag var INTE den populäraste föräldern den dagen men det bjuder jag på :D
-
Jag blir ledsen när jag hör att det är fler som drabbats av detta vansinniga att man ska fostra barnen till små offer, att mobbarnas rätt att mobba går före vår rätt att få vara ifred. Fast jag blir glad att läsa om att ni står på er, käftar emot och håller på er rätt. Ingen har rätt att sätta sig på någon annan, varken fysisk eller psykiskt. Samhället kanske tycker det är okej att mobbas, jag gör det inte! Likabehandlingsplan kan de förmodligen inte ens stava till i min gamla hemkommun.
-
[FET]Tolwyn:[/FET] Man är aldrig populär när man är så där besvärlig och säger ifrån eller ännu värre; STÄLLER KRAV på de stackars pedagogerna. Inget ont om pedagoger, men en del gillar att skyffla skiten under mattan istället för att ta upp den, om man säger så. Jag käftar emot så ofta det behövs, mig tystar dom icke :) En skällande bandhund ligger i lä när jag drar igång. Och den där likabehandlingsplanen; det låter så fint på föräldramötena, men att omsätta det i praktiken verkar de inte klara av. Vi har bara 30 elever på hela skolan åk (0-6) här, och 4 ½ lärare, men lik förbaskat finns det problem som inte tas tag i.
-
Gamla hederliga Ebba :-) Man kan vara en snäll, god och härlig människa utan att vara en överkörningsbar mjukis för det. Man måste absolut inte vara pacifist för att vara en bra människa, tvärt om är det väl rätt bra att kunna dra tydliga gränser och visa lite ryggrad också? Jag menar inte att man ska slå [KURSIV]alla [/KURSIV]på käften, men en del behöver en rejäl risbastu tro jag. De flesta går det att resonera med dock :-)
-
Som Ebba Grön uttryckte det: Är det verklien fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Skolan fixade jag genom att skcia ut en kille som försökte reta mig för min längd på fotbollsplanen. Jag tog tag i byxlinningen på honom, vevade runt ett par varv och släppte honom på kolstybben. Sen fick jag vara ifred. När jag slog tillbaka när jag fick stryk i samboförhållande var det långt ifrån lika framgångsrikt. Men jag äör gladare att jag gjorde det än om jag inte gjort det. För det handlar om MIN självkänsla. Basta. Jag tror att goda samhällen fostrar goda individer. Men jag är långt ifrån pacifist. En inre konflikt jag dagligen försöker lösa.
-
Absolut. Det är verkligen en stor skillnad mellan [KURSIV]Anfall är bästa försvar[/KURSIV] och att [KURSIV]Stå upp för sig själv och andra.[/KURSIV] Om vi hade tid och mod att lyssna och ställa följdfrågor i rätt ton. Och om jag när jag får följdfrågorna inser att det inte handlar om anfall utan om nyfikenhet eller en annan uppfattning som väger sig mot min - utan fördömande. Om vi kunde diskutera utan att känna känna oss som förlorare eller vinnare - utan bara lita klkare och rikare - när vi avslutar diskussionen. Och om vi kunde skratta tallsammans när vi konstarerar att vi är ense om att vi är osense och var och en blir salig på sin fason (eller hur det nu var :D). Då vore det kul att tycka till. Nu ids jag inte... För där öronen somnar vaknar nävarna. Typ... Jag är med! :D
Logga in för att skriva en kommentar.