Det var nära

Jag är inte förvånad att vikten uppför sig igen, den borde börja återgå till det normala igen när som helst. Det är frustrerande, men jag vet ju att jag lägger på mig en hel del vattenvikt under mensen. Det skulle vara väldigt lätt att tappa sugen och ge upp, när man plötsligt väger nästan 2kg mer än vanligt, ringarna passar knappt och man känner sig svullen och plufsig. 

Men vad skulle jag annars gått upp i vikt av, om inte vätska? Jag vet att jag skött mig. Då gäller det att hålla huvudet kallt och inte gunga båten. Maken hittade nya godsaker från Änglamark till exempel, ärtstubbar med smak av tandoori. 

Bild: Tillsammans med en kall tandoorisås och broccoliris blev det jättegott!

Igår höll jag så när på att bli sittande. Det var en sån där kvav dag, syrefattig och trött. Tiden bara rann iväg medan ingenting hände, jag fick inget ur händerna och var bara trött och slö. Jag till och med sa till familjen att "Jag blir nog hemma idag, ändå." framåt eftermiddagen, och trodde nog på det själv ett tag för en del av hjärnan ansåg att det nog var det vettigaste jag kunde göra. En annan del av hjärnan började plocka fram favorittightsen, för skulle jag pinas med långpass så skulle det i alla fall vara i kläderna jag trivs bäst i.

Maken arrangerade så att mellandottern passade yngsta och följde med ut, vilket också innebar att jag varken kunde välja att springa kortare än de designerade 18km jag bestämt eller söla allt för mycket. Det betydde också att jag hade sällskap, någon som gav mig energi och som gjorde mig glad där ute. Det gjorde löprundan så mycket mer njutbar än den hade varit annars.

18,6km och 2 timmar och 24 minuter senare kollapsade vi nästan på garageuppfarten. Rundan går förstås över den där rullstensåsen så det är rejält kuperat, beroende på hur man väljer att springa blir det 150 höjdmeter eller mer. Jag tröstade mig med att Västerbron skulle kännas som en viskning efter alla de här backarna. Som jämförelse har Stockholm marathon i sin helhet 236 höjdmeter över sina 42km med nya bandragningen. 

Jag hade pallrat mig ut ändå, men med älskling i sällskap blev rundan väldigt mycket trevligare. Han tassar fram, till synes lätt och ledigt på lätta fötter. Det är nog lite spel för galleriet, det är en konst att kunna springa ledigt även när man börjar bli trött, men det är ändå trevligt att se. Det är roligt att ha någon att prata med också, någon som förstår och någon jag förstår. Jag hade önskat att han inte skulle vara så öm och stel idag, men det är nog dessd värre inte så mycket att göra åt. Han satte nämligen personbästa i distans igår, och hade vi fortsatt halvmaran ut hade vi kommit i mål på en rejäl bit under tre timmar. Det är väldigt bra!

För min del betyder det att maran faktiskt är inom räckhåll till hösten. Om jag fortsätter att träna som jag gör, om jag fortsätter att öka långpassens distans försiktigt. Förra veckan var längsta passet 17km, denna vecka och nästa 18km. Långsam och successiv anpassning är modellen. Om jag grejar halvmaran i augusti och gör den på en tid närmare 2h 30min vet jag att jag har kapaciteten. 

Allt det här studsade omrking i min hjärna i natt, så pass att jag hade svårt att somna. Kroppen bara skrek efter vila, men hjärnan gick förstås på högvarv. Ivrig som få, full av siffror och möjligheter. Vid strax före 4 började fåglarna väsnas, björktrastar sjunger inte vackert och jag tror kajor och skator förde krig igen. Deras revir överlappar, och är en ständig källa till irritation i fågelbeståndet. När de lugnat ner sig hörde jag honom, koltrasten.

Sen sov jag, djupt.