En tredjedel avklarat
Det blev en snäll start för magen igår, torskrygg och potatismos, en repris från förra veckan. Lättsmält och gott. Jag slapp uppror från magen, men vi får väl se om det fortsätter på samma sätt.
Resten av dagen höll jag mig till mina shakes och soppor, och det kommer jag att göra resten av veckan också. Jag byter bara en måltid i taget.
Bild: torskrygg med grönsaker och potatismos.
Jag tänker inte ge mig bara för att jag gått från BMI 38 till BMI 34,4, eller fetma klass 2 till fetma klass 1 (se tabellen nedan).
Det är bra och fint att jag tappat nästan 10kg, men det räcker inte när jag har +20kg kvar. Nästa BMI-gräns går vid 30, eller 76kg för min del.
Dit är det en bit. 12kg.
Bild: Jag försökte lägga in en tabell, men det gick inte alls, så jag letade fram en skala och tog ett screenshot istället.
BMI är inte perfekt, inte för en som tränar mycket. Men det ger en fingervisning åtminstone. Ett hum.
Jag vet av erfarenhet att folk börja reagera på att jag ser sjuk ut om jag kommer ner till 50kg, så att det skulle vara normalvikt tror jag faktiskt vad jag vill på.
När det börjar närma sig att sätta ett nytt mål får jag värdera hur det gått, och vad som är rimligt i förhållande till hur jag ser ut, hur jag tränar och vilka andra mål jag har.
Jag har ju fortfarande mina mål inom styrketräningen som jag strävar efter, jag vill springa mer. Jag vill skjuta pilbåge. Jag vill kunna använda kroppen till så mycket, och det går inte om man släpar på en massa barlast. Då orkar jag inte.
När jag var i bästa ultramarathonformen vägde jag 63kg. Så vältränad har jag aldrig varit innan. Det var en underbar känsla.
Bara för att det blev ett fantastiskt utfall på mina totalt 8 veckor är jag inte nöjd. Jag är glad förstås.
Men jag är fortfarande förbannad också.
Jag är förbannad på huden som skrynklar sig, för att den ska ha en anledning att skrynkla sig. För att jag utsatte den för det, när den kämpat ihop sig efter förra gången. Det tog sånt tid för kroppen att gå ihop efter den första viktnedgången. Klarar den av att göra det en gång till?
Jag är förbannad på vikten som är kvar, krockkuddarna på höfterna och volangerna runt midjan. Fettet som hoppar när jag springer, som är i vägen (om än mindre nu är tidigare) när jag böjer mig eller ställer mig på ett ben och ska ta på mig strumporna eller skorna.
Jag är mycket förbannad på mig själv som lät det bli så.
Det känns som att jag svikit kroppen som kämpat så för att svara mot mina krav och drömmar. Kroppen har klarat av att föda tre barn, hängt med i träningssvängarna och lärt sig en massa saker, tagit hand om lös hud, byggt muskler och allt vad jag önskat.
Och så gör jag så här mot den.
Lassar på +30kg övervikt som tack för senast.
Jag är förbannad för det sveket. Inte för att kroppen är förbannad, den kämpar på i det tysta och gör sitt bästa. Som den alltid gjort. Troget.
Hade någon behandlat en vän lika orättvist, lika egoistiskt och kortsiktigt hade man ... ja ... blivit förbannad.
Jag är hellre förbannad än ledsen. Vrede kan jag kanalisera till handling. Ledsen är handlingsförlamning, för mig. Så klart att jag är ledsen också, för allt jag saknar och förlorat. Men det är vreden jag vänder mig till, eftersom den kan ge mig kraft att förändra.
Jag är nu inte förbannad hela tiden, men jag kan plocka fram känslan och minnet när något lockar. När jag tänker på hur det blev så här, då blir jag förbannad. För det var ju så onödigt, så dumt.
Jag hade ju gjort det här redan, och till och med väntat in att kroppen skulle dra ihop löshuden som blev med ett tålamod som gränsade till det bisarra.
Nästa större steg är att komma till 76kg, under BMI 30. På vägen har jag delmål 1: 85kg och delmål 2: 80kg.
Sedan får vi se.
Gillar
Kommentarer
-
Jättebra jobbat och lycka till
-
Tack babs2!
-
Heja dig vilken fighter du är och du är verkligen på G och så skönt att kunna bocka av delmål för delmål!!
Jag förstår precis när du skriver om ilska kontra ledsen och vad det gör för att orka ta tag i saker och ting. Nu har jag inte gjort din resa som är en riktigt tuff resa med pulver och soppor osv.
Men jag är med förbannanad på mig själv att jag lät mig själv gå upp 8 kg som jag kämpat som en tok för att gå ner. Jag tog 15 kg efter många många års starter med övervikt. Dom där sista 5 kilona som sitter så hårt och efter klemakteriet i mitt fall är så tuffa.. Inte så att jag inte visste vad jag gjorde utan mer att jag lät det ske..
Jag beundrar din envishet och pannben. Jag önskar dig allt lycka till och kommer heja på dig ska du veta.. Jag är med 160 cm och håller med om att 50 kg är väldigt lite kg.. Jag hade en period i livet där jag var matstörd och svälte mig och var nere en kort period på ca 45-46 kg.. Det var inte vackert kan jag lova.. Det var inte sunt..
Sen är det ju väldigt olika vad man trivs med och vi har alla olika kroppar och det händer lite i kroppen med när vi åldras. Skulle jag gå ner så mycket så skulle jag vara skrynklig som ett russin. Men somaren 2020 var jag nere på 58 kg, då kände jag mig smal..Jag har inga stora muskler heller som väger. Men ett spann på 47-64 är väldigt stort och får jag välja så ligger jag hellere lite högre än lågt där.. Fortsatt heja heja på dig!
Senast uppdaterad 6 februari 2023 12:09
-
Tack OmeLÄTT, vad snällt sagt! Jag trivdes rätt bra runt 65kg när jag var i marathonform men jag vet faktiskt inte om jag trivdes med vikten för att jag var kunde springa som jag gjorde. Enligt BMI skulle det vara överviktig, men jag kände mig verkligen inte överviktig då. Så visst är det som du säger, olika vad man trivs med och vilka kroppar vi fått.
Logga in för att skriva en kommentar.