Frustrerad
En bekant, inte vän alltså utan en ytlig kontakt, envisas med att påstå att det där med ätstörningar mest handlar om att "ha en mer avslappnad relation till mat" och att det är individen själv som bär ansvaret för sin sjukdom.
Jag har försökt förklara för den här individen att det inte är så enkelt, att det är en sjukdom som (faktiskt) kan drabba alla och envar, likaväl som att du kan drabbas av cancer eller alkoholism. Jag känner ingen som röker som gör det för att skaffa sig cancer, ingen som tränar för att skaffa sig ortorexi, ingen som dricker alkohol för att bli alkoholist och de personer som drabbas av detta ville personen förstås inte skuldbelägga. De kunde ju inte rå för att de blir sjuka. Men de som drabbas av anorexi eller bulimi till exempel, de skjuldbeläggs friskt. De bär eget ansvar.
Är det bara jag som ser det gravt orättvisa i det här resonemanget?
Det är som att säga "ryck upp dig" till en deprimerad, eller "kan du inte bara dricka lite mindre" till en alkoholist. Det är bara oförskämt och nedlåtande.
Till saken hör att många av de som drabbas, men inte alla, hör till ett segment av personer med extremt höga krav på sig. Vi båda rör oss i träningsvärlden, så naturligtvis hämtades exemplen därifrån men det är inte bara elitidrottare som drabbas. Det vet jag, men jag valde att begränsa mig till de tområdet för att försöka förklara varför jag tyckte resonemanget var orättvist, enfaldigt och självrätttfärdigande. Lite "jag är inte sjuk i anorexia så då finns inte den här sjukdomen." över det hela.
Idrottare rör sig i en miljö där prestation är det viktigaste. Gunde försakade allt vad fikabröd och slappa dagar hette för att kämpa för sina guldmedaljer. Sara Sjöström tränar tills kroppen skriker av smärta. Anja Pärsson offrade fika med vänner och familj och allt vad normalt liv hette för att vinna världscuppen. Tony Rikardsson. Kenny Bräck. Listan är mycket långt på människor som försakat allt det vi kallar "livets goda" för att nå toppen. Detta är de krav som ställs på unga atleter som drömmer bli bäst i sina idrotter. Inte sällan ivrigt påhejade av ivriga föräldrar.
Är det konstigt att inte alla håller för dessa nästintill omänskliga krav?
Oavsett om det är hälsenan som går av, knäet som går sönder eller psyket som blir trasigt så är det inte självvalt. Är det någon enda som tror att de här unga människorna skulle ha valt sin tänkta karriär om de ens misstänkt att de skulle drabbas av svår sjukdom istället för OS-guld?
Ingen verkar ju tro att folk börjar dricka alkohol för att skaffa sig alkoholism, ingen påstår att rökare med flit röker för att skaffa sig lungcancer. Inte heller hade de här unga personerna inställningen att de skulle svälta sig så hårt att de drabbades av sjukdom. De satsade ju på guld! De ville bli bäst! De ser den hårda vägen idolerna tagit, och de slår in på samma väg. Ivrigt påhejade av idrottsrörelsen, föräldrarna och kompisarna. Kanske mest av allt påhejade av sina egna psyken. Ingen kan döma en människa hårdare än hon själv.
Eller är det bara jag som ser det orimliga i att å ena sidan jubla över guldmedaljer, hurra och heja för segrare och hylla dem som hjältar men samtidigt skuldbelägga de som inte nådde fram.
En vag misstanke ligger och pyr att det är för att det är just anorexia/bulimi som det är okej att göra kopplingen så, att det är individens eget ansvar. Psykiska besvär, sjukdomar och trauman är helt enkelt inte riktigt "riktiga sjukdomar" i vissas ögon.
Hade det handlar om avslitna hälsenor hade det varit en annan ton, tror jag. Det är det som gör mig så förbaskat frustrerad, för lika lite som Kajsa kunde rå för att hennes hälsena gick av kan Sara Vedlund rå för att hennes karriär avslutades minst lika abrupt av anorexia tycker jag.
Vissa verkar dock tycka att medan det är synd om Kajsa får Sara skylla sig själv.
Det gör mig upprörd.
Gillar
Kommentarer
-
Har också fått höra flera gånger att det "bara är att sluta tänka så mycket", då ska ätstörningen räta upp sig. Jag lider av hetsätningsstörning och har gjort i måånga år (ibland spyr jag efteråt också, men det är inte särskilt ofta). I mina friskare perioder måste jag tänka på mat 24/7 för att inte tappa det. Jag måste planera nitiskt när jag ska och inte ska äta för att lyckas upprätthålla något sorts normalt ätmönster. Det känns lite som ett hån varje gång någon säger att man bara "ska vara lite mer avslappnad". En sjuk hjärna fungerar inte så. Jag personligen klarar att hantera det något bättre om jag tar bort vissa triggers, som snabba kolhydrater och mejeriprodukter, och då får jag höra "men du behöööööver inte äta så och hålla på att utesluta, det räcker att äta lite mindre, begränsa godis till lördagar och ta promenader". Som om jag själv inte redan försökt det. Som om jag är helt dum i huvudet och bara hoppat på en snabbdiet som en genväg till viktnedgång. Önskar verkligen innerligt att jag KUNDE leva så "avslappnat" som människor med ickeätstörda hjärnor gör men det går bara inte.
-
Tack för att du delar med dig TheDress, jag hoppas att du finner din balans och den kontroll du behöver för att må bra! Jag lider inte själv, men jag har andra i min närhet som gör, och det finns inget som gör mig så förbannad och maktlöst frustrerad som att höra någon gå på om "att bara slappna av lite".
Det som gör ätstörningar jobbigare att behandla är ju att du till skillnad från alkohol eller dorger inte ka utesluta mat ur ditt liv. Och som anhörig kan man egentligen inte göra så mycket, mer än bjussa på en axel att gråta ut mot och försöka vara en sköld eller mur mellan en korkad, oförstående värld och den sjuke, försöka mota bort de allra mest idiotiska påhoppen åtminstone.
Ush så irriterad jag är.
-
Håller helt med dig.
-
Så lätt för en del att ha lösningar på andras problem utan att veta vad problemet egentligen grundar sig i.
Bra skrivet!
-
Tack för att ni förstår, både mitt resonemang och min frustration! Jag blir så trött på den där typen av enfald...
-
Precis chris48! Vi vet så fantastiskt lite om hjärnan och hur den fungerar att det är skrämmande.
-
Tack för att du lyfter det här ämnet förresten!
Du verkar så himla klok och fin! -
Tack, vad snällt sagt The Dress men klok vet jag inte. Jag blir bara förbannad på orättvisa människor.
Logga in för att skriva en kommentar.