Fullt ös
Vilken galen resa! Vi tågade upp till Stockholm, promenerade från centralen till Scandic Malmen och passade på att stanna i Metallicas Popup-shop vid Gallerian, på baksidan egentligen. Brunkebergstorg, för infödingarna, alldeles vid Riksbankens personalentré, i stort sett.
Vi införskaffade matchande tishor, snyggaste brudarna i stan och vandrade vidare mot sushi, alkoholfri öl och en afton full av hårdrock. Vi var båda smarta nog att ta riktigt sköna, mjuka och väldämpade skor för att skona fötterna maximalt men blev likväl lite trötta i fötterna. Jag tänkte lite på de starkarna jag såg, brudar förstås, med converse eller andra tortyrredskap på fötterna. De kan inte ha haft det lätt.
Förbandet var något lagom bisarrt svenskt band jag aldrig hört talas om och aldrig kommer att lyssna på igen, tror jag. Sångaren såg ut som hämtad från FarCry 5-spelet, en av de där religiösa fanatikerna med jättelångt hår, massvis med ansiktsbehåring och tatueringar på överkroppen. Han kunde inte sjunga så han vrålade djupt nere i halsen, growlade, på ett lite småjobbigt sätt.
Men sen, efter en olidlig väntan på att roddarna skulle tömma förbandets prylar och plocka upp Metallicas grejer, kom själva anledningen till varför vi var där. AC/DC-tributen, mörkret i lokalen och "Ecstacy of gold". Publikvrålet, allsången och sen kastades vi huvudstupa in i konserten.
Jag blev väldigt förvånad över att de höll sånt ös, vilket tryck! Galet skoj att vi stod nere vid scenen, vakterna fick vätska upp oss med jämna mellanrum med Stadium flaskor så att inte folket skulle svimma. Hett, svett och fullt ös 
Många band blandar fart med lite lugnare, växlar tempo och försöker ha någon slags rytm. Metallica lägger ribban högt med "Hardwired to selfdestruct" och ökar bara tempot efter det. "Atlas, rise!" manade till allsång, men det var ju ingenting jämfört med hur publiken reagerade på gamla "Seek and destroy", eller senare i konsterten "Master of puppets".
Så häftigt att inte vara den enda som var nördig nog att kunna texterna, plötsligt var vi i ett hav av med-nördar som sjöng med hellre än bra. Om vi hade roligt var det nog ingenting jämfört med Metallica, sångaren skojade med de andra bandmedlemmarna på scen, när trummisen gjorde någon av sina berömda utflykter passade gitarristen och basisten på att klättra upp bland trummorna för att svalka sig vid trummisens fläkt varpå de fick erbjudandet att de kunde få spela om de ville. De verkade helt enkelt ha skitkul på scenen 
Eftersom vi var vråltidigt ute hamnade vi sjukt nära scenen och kunde följa vad som hände och skedde riktigt bra, och med lite flax lyckades vi sno åt oss ett plektum som kom farande, givetvis ska dottern ha det som minne av konsterten.
Som om den skulle gå att glömma
1983 kom första plattan, men jag har för mig att jag började lyssna 88-89 i högstadiet.
Det var ett tag sedan
Gillar
Kommentarer
-
Helt episk upplevelse. Något som jag skulle utan att blinka göra om trots hålet i ekonomin som det lämnde.
jtte snällt av dig att ge mig plektrumet 
-
Det hamnade där det hör hemma
Det var en episkt bra spelning de gjorde, tur att vi åkte dag 2 så de fick ordning på ljudet. Läste att dag 1 hade problem med att trummorna överröstade sångaren och lite sånt, men det var inget vi led av eller hur?
-
nej inte jag iaf
Logga in för att skriva en kommentar.