Glädje
Igår, på ren impuls, plockade jag fram ett par gamla jeans jag inte kunnat ha på länge. Jag mindes med visst obehag hur det inte gått att knäppa knappen för fluffet som putade ut mellan knapp och knapphål, och hur stor glipan var.
Jeansen gled på som om de aldrig varit för små! Det gjorde mig väldigt glad, jag kände mig plötsligt både finare och snyggare än jag gjort på länge.
På kvällen var det kurs, jägarexamen fortskrider i rasande takt. Den här gången, praktiska övningar. TIll vår hjälp hade vi elektroniskt skytte och en stor skärm som visade det vi skulle skjuta på. Kanonroligt, och väldigt givande!
Bild: Den elektroniska älgbanan, i nederkanten visas träffbilden. om du träffar dvs.
Jag behöver nog nya glasögon, för en älg på 80 meter är ju stor som en tax! Lerduvorna gick mycket bättre, 5 av 6 i serie är jag nöjd med. Det räcker med 4 för godkänt hagelprov.
Återstår att öva på säker vapenhantering och kulvapen. I synnerhet det förstnämnda är sådant man kuggar buslätt på.
Det roligaste delen var den simulerade jakten, olika scenarier med vildsvin, hjort och fågel. Det gick över förväntan, det var sista momentet så jag kanske hade skjutit in mig med studsar-replikan, men jag sänkte de djur jag siktade på och lämnade nog bara en virtuell gris till det virtuella eftersöket 
Jag vill verkligen åka dit igen!
Det är lätt att hålla sig till planen när allt annat gå så smidigt och är så roligt. Jag blir lyft och uppmuntrad av andra händelser, kan hämta kraft ur det och plötsligt är det nästan slut på vecka 5.
Min kloka dotter påpekade att jag är ovan att löpträna med mat i magen, att jag kanske borde bryta kuren vecka 6 i alla fall för att hinna löpträna med fast materia i magen och se vad som händer.
Det är ju förstås en väldigt relevant sak, hon vet att löparmage inte är det roligaste i universum och att risken är överhängande om man har en känslig mage och äter fel i samband med löpning.
Givetvis behöver jag ju ge magen en rimlig chans att anpassa sig, och det gör den inte på bara en vecka.
Så från och med 6 februari börjar jag fasa in middag, lätta saker. Vilken tur att jag redan undersökt en del snälla rätter jag kan ge mig på. Jag ska låna en del inspiration av Matdagbokens FODMAP-recept också, de är snälla mot magen.
Plusmedlemmar hittar veckomenyerna här: Fodmap veckomeny och schema - Matdagboken
Kalorimässigt ligger de dagarna lagom för mig, runt 1600 kcal på en dag, det är ungefär min förbrukning utan träning.
På det viset har jag hela vecka 6 och ganska mycket av vecka 7 på mig att anpassa magen till ett löparliv med materia i magsäcken
Håll en tumme för att det räcker!
Nå, kommer jag bara ett varv på arenan har jag fått ett reslutat och ett varv på en 200-metersbana på 6 timmar ska väl till och med jag klara...
Sen får vi väl se, hur lång tid man ska vänta mellan "attackerna" på vikten? Det är sånt jag inte vet, och jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig heller. Vårdcentralen här är notoriskt dåliga på att komma med bra information om sådana här saker, enligt dem är fetma inte en sjukdom.
Jag vet vad jag tror de tycker det är, även om de inte säger det rent ut, men faktum är att det till och med står på 1177 att fetma räknas som en sjukdom. Övervikt räknas inte, men fetma.
Jag tittar på 1177 och inser att det är inte mycket de skulle kunna göra för mig ändå, utom mäta blodsocker och blodfetter kanske. För blodtrycket håller jag koll på själv. Sköldkörteln kollade de i samband med hjärtat senast jag sökte för andra besvär. Jag sover bra, ingen apné. Jag hanterar min stress. Planerar, delegerar, säger ifrån. Schemalägger måltider, planerar i förväg. FaR är inte aktuellt, jag skulle inte hinna med det utan att behöva springa eller styrketräna mindre. Jag tränar 4-5 dagar i veckan nu, eller minst 5 timmar i veckan om man vill räkna så. Min stödgrupp finns här på Matdagboken och hemma samt hos en grupp vänner jag litar på. Jag är rätt bra på att laga mat redan, jag känner inte att jag behöver "få råd om att handla och laga hälsosam mat" direkt. Pulverbehandlingen klarar jag själv. Operation är inte aktuellt.
Detta med blodsocker och blodfetter borde jag kunna få dem att undersöka ändå tycker jag, utan att behöva bråka allt för mycket. Men det är nästan det enda jag känner att vården kan komma med något som jag inte kan lika bra eller bättre själv (hör ni vad självsäker jag är)
Skämt åsido, efter att ha gått igenom 1177 känner jag verkligen så. Varför ska jag vända mig dit när det där är allt de har att erbjuda?
Det är jag som är kaptenen på den här skutan och detta är min dagsform
Gillar
Kommentarer
-
Jisses vilket krutpaket du verkar vara! man blir glad av att läsa ditt inlägg. Skulle du kunna dela med dig lite av den energin? ^^
Hur som helst, ha en bra dag =)Senast uppdaterad 2 februari 2023 13:06
-
Grattis till att komma i jeansen igen. Så roligt och upplyftande för dig. Jag kanske ska prova jeans om några månader jag med. Ha det gott.
-
Tack KaLiJe och Nyamig!
Det är lite skillnad på energinivåerna nu och i höstas kan man säga, det känns som att jag fått livet åter. Det beror nog lika mycket på ljusets återkomst som viktnedgången i och för sig, men jag tackar för alla gåvor jag får!
-
Härligt att det går så bra, att komma i ett par jeans 👖 är så kul. När det gäller vårdcentralen så tror jag hjälpen beror väldigt mycket på vem man råkar träffar. På vissa vårdcentraler hjälper de bara de som ligger på BMI<35, har man en större fetma hänvisar de till sjukhuset, men de har inte kapacitet att hjälpa alla. Det bästa är att man klarar det själv, men oavsett behöver man ändå göra jobbet själv. Du har ju väldigt mycket bra kunskap som du kan använda dig av.
-
Grymt jobbat och känslan att glid a i ett par byxer som man inte kunnat ha på länge är obetaldbar.. Kul med jaktexamen.. En fin utbildning som tar uppe mycket om djur och natur och inte bara jakt. Här hemma har vi en jakthund som gjorde sässongens sista jaktdagen i tisdags. Han är en unghund på 17 månader och har haft sin första injagningssäsong. Sista släppet var blev toppen hans längsta upptag. Han var iväg drygt 3 km och kom sedan tillbaka i hela vägen i sin egen spårlöpa till nöjd husse. Lycka till nu med allt
-
Nira74, känslan är underbar! Jag hade inte direkt tänkt att vårdcentralen skulle göra jobbet åt mig men jag trodde de hade någon kunskap eller något som jag kunde dra nytta av, men ju mer jag läst ju mindre säker på den saken blir jag. Det ska vara typ överviktsenheten på ett stort sjukhus eller så, i så fall. Vår vanliga vårdcentral däremot, de har inte mycket att komma med som jag inte redan vet. Det är hemskt egentligen, för jag är inte varken dietist eller nutritionist.
OmeLÄTT, jag blev mycket glad, så pass att jag lät mig övertalas till ett löppass utomhus! Det var ett steg utanför komfortzonen jag inte hade gett mig på om det inte varit för jeansen
Det är en mycket intressant utbildning faktiskt, mycket samspelet i naturen, ekologi, miljötänk, artkännedom. Jag drömmer lite om en jakthund, men vi har inte så stora jaktmarker så jag är inte säker på vad vi skulle behöva i så fall. 17 månader, då är man inte kaxig, duktigt att driva så länge och spåra sig själv tillbaka! Är det något ni lärt honom, eller klurade han ut det själv? -
Det vi har tränat på och tävlat i innan vi släpte Abbe som är en Basset Fauve de Britange (långsamdrivande jakthund) är att vi har viltspårat med honom och han är nu mera viltspårschampion
. Spårningen är min passion med våra hundar och jakten sköts av husse. Men att komma tillbaka tror jag de har i sig själva mer eller mindre. Man får börja med att ta med hunden till skogen och sitta på stubbe och lära hunen att man finns och väntar på den när den kommer tillbaka. Den börjar då utforska marken och kommer tillbaka och sedan blir den mer och mer säker. I dag har man ju så an kan sätta på en peil på hunden vilket gör att man ser var hunden finns i marken och hur den kommer tillbaka och vilka vägar den väljer. Bild på Abbe från i somras då han var ca ett år. 
-
ÅÅh! Vilken liten godbit, OmeLÄTT! Perfekt storlek för att ha i fotänden av sängen också (fast det skulle maken nog aldrig gå med på)
Det måste vara en utmaning att göra en själv till det roligaste som finns när jakten är så rolig, men det är enda sättet jag känner till att träna på inkallning och få en jakthund att släppa ett spår och komma. Men har bara använt det på en hund som var helt ointresserad av jakt, så han var redan rätt intresserad av att komma till mig
-
Ja att få en jakthund att avbryta jakten är ingen lätt sak. Där är vi inte riktigt än med Abbe.. Han kommer om han inte har något väldigt spännandei nosen. En av mina pumi fick jag att lyda bra trots att han hade djur i npsen.. Så vida det inte var en katt eller ekorre då var det lönlöst
-
Tänker att det måste vara viktigt att hunden förstår att det inte var sista gången, bara för att man vill avbryta. För det kan ju betyda att man ska flytta sig, eller byta spår bara. Sista hunden pappa hade (drever) fattade aldrig det där, den betedde sig som om det var sista jakten varje gång och sprang slut på sig själv varenda gång. Det var verkligen tji att lära den något, men så vart han aldrig en bra jakthund heller. För ivrig, för het och fruktansvärt lättlurad!
-
Jo det är inte helt ovanligt för just drever att de aldrig vill sluta jaga och att de måste hämtas med bil många ggr då de vägrar sluta jaga.. Man får försöka fånga dom i löpan om det går.
Annars jagar ju Fauven och drevern inte helt olika och är ganska lika i storlek. Vi får se hur Abbe utvecklas och hur det går för honom nästa höst då han mognat lite. Han blir två år på självaste bockpremiärsdagen 16 augusti.. Nu är det spårarbete och försöka hitta på lige bra sätt att motionera honom och hålla igång konditionen på honom. Min lille Wilmer som jag har är en sällskapshund men jag spårar med honom med och äveb hab blev viltspårschampion i september.. Så vi tillbringar mycket tid i skogen.. Både med spår och utan då vi trivs att gå där.. Bra motion även för deras matte, blir rejält trött när jag spårar med Abbe som är både stark och snabb. -
Ja det kan jag förstå, två hundar som tycker om att röra sig i skog och mark och spåra saker låter som en massa gratismotion för matte
Perfekt ju! Förr brukade jag jogga med pappas jakthundar när det inte var jaktsäsong, det var alltid lika spännande att se åt vilket håll vi skulle springa idag. Det kan jag sakna. Jag vågade aldrig försöka cykla med dem däremot, utifall att något spännande sprungit över vägen nyligen...
-
Ja en joggingvän skulle Abbe uppskatta. Förr sprang hjusse en del men det håller nog inte känan för längre. Cykel med Abbe skulle vara en upplevelse.. Får se till att han mognar lite först men det är ju en toppenmotion. Jag Cyklade en hel del med min första pumi.. Den andra var som Abbe mer vild än tam, så det skulle aldrig fungerat.. Men nu har vi bara den här sista mognaden som kallas den psykiska pubertetn vi ska igenom så får vi se om herr Wild lugnar sig lite
till nästa år så kanske cykeln kommer fram.. -
Jag håller tummarna för att vildingen mognar och lugnar sig lite, så kanske det blir cykel till nästa sommar som gäller
Han gillar inte att simma? En granne har en hund som är lika mycket mört som hund, den skulle nog aldrig gå upp ur vattnet om man inte beordrade upp den, medan pappas hund bara närmade sig vatten om han var törstig. Honom fick de hämta med båt, han hade råkat ramla i kanalen och kravlat sig upp på en grov gren som låg ut i vattnet och så rädd han var vågade han inte försöka hoppa i igen och simma till stranden. Så han stod där ute, och vågade varken gå åt ena eller andra hållet. Pejlen visade pappa var hunden var, så det var ju bara att åka dit. Han fick låna båt av en som bodde i närheten och då förklara att hunden satt fast ute i kanalen (med efterföljande pikar "Men kan inte han simma?") och hämta hunden, som åtminstone hade vett nog att se skamsen ut när han hoppade in i bilen. Pappa var ganska mulen den dagen -
Haha vilken historia
tur att han kunde hämta honom med båten . Konstigt nog har alla mina hundar varit och är skeptiska till vatten. Trots att jag motionsimmat en i bassäng och även här hemma vid bryggan då vi bor nära Motala ström och har egen brygga.. Kanske tur som sagt att de inte är vattenidioter då vi bor som vi gör för då skulle de bada varje dag.. Ja och blöt hund är ju inte någon hit. Vi får se hur han utvecklar detta med vatten framöver. Men i somras så höll han sig på land.. Lille Wilmer tycker med att vatten ska man dricka inte doppa tassarna i. 
Logga in för att skriva en kommentar.