God fortsättning

Hoppas livet far vänligt fram med er. Jag kommer blogga lite då och då. När andan faller på. Kravlöst.

Men jag kommer inte orka så mycket mer, hoppas inte på en grandios återkomst. 

Ibland händer det saker som gör att jag får anledning att stanna upp och omvärdera, inte bara det jag gör just nu utan hela min tillvaro. Döden är en sådan händelse. Ja, inte min egen, den har jag undvikit framgångsrikt än så länge. Nej, jag tänker på andras. Närstående. Sådana som definierat barndomen och uppväxten, alltid varit en del av det flöde som är mitt liv.

Som min faster, som jag brukade leka hemma hos när mina föräldrar var iväg någonstans. Hon, som alltid hade ett skratt och ett skämt, som älskade att skoja och brukade kalla mig för 'Lilla Maj-Britt', eftersom jag försökt lära mig allt jag kunnat av salig farmors matlagning och bakning. 

Fuck cancer.

Faster förlorade sin kamp mot cancern i mellandagarna.

Nu hade jag i och för sig dragit i handbromsen långt innan, och försökt få stopp på den snurrande karusellen men det gick inte så bra.  

Har jag fått stopp på snurret?

Kanske. Vi får se. Jag planerar, prioriterar och delegerar hårt.

Alltid en prioritet.

Vikten är irrelevant i detta läget, jag har inte koll nu. Men jag tränar. Det måste jag. Träning bränner bort stressen, bränner bort kortisolet och återställer balansen i kroppen, så gott det nu går när man fuckat upp så hårt som jag gjorde. 

När man en gång varit utbränd kommer man inte tillbaka till den plats man var. Inte genom att smyga, inte bakvägen, inte genom att låtsas. Den dörren är stängd.

Den dörren är stängd. Hur svårt ska det vara att förstå det?

Ta hand om er.