Häftigt test

Både måndag och tisdag har jag befunnit mig på Fysiometrics för att gå och springa på deras band, i vetenskapens namn. Grymt roligt att få vara med på den sidan en studie, oftast brukar jag ju mest läsa dem och begrunda dem men inte vara involverad i dem.

Jag tror de kollade skillnaden i energiåtgång vid olika hastigheter av gång och löpning med och utan exktravikt på fötterna, det var i alla fall de premisserna som lades fram. Sen kan man aldrig så noga veta med såna här saker, det kanske var något helt annat de ville studera men som de inte sa, det hade verkligen inte varit första gången en studie genomförts på det viset i så fall. :-)

Förväntningar kan ju styra upplevelsen, så jag försökte verkligen att inte förvänta mig något utan bara ta det som det kom och acceptera. Lättare sagt än gjort, ska erkännas. Själva gådelen gick bra, lite tråkigt bara eftersom det gick så erbarmligt sakta. Springa var lite roligare, fast jag underskattade hur tunga inläggen blev när man sprang så sista fartökningen blev riktigt rejält jobbig.

När vi gjorde om testet på tisdagen var det utan inläggen, och det kändes mycket enklare. Jag försökte verkligen att inte tänka och jämföra för mycket, utan bara exekvera. Inte låta förväntningarna styra. Men det var inte alls lika jobbigt utan inläggen, hur jag än vrider på upplevelserna så var det lättare utan tunga inlägg. Så vitt jag kunde se, det lilla jag begrep av datat, höll siffrorna med mig åtminstone delvis. Kanske helt, det vet jag inte. Delvis för att jag inte har hela bilden, all data och delvis för att det var väldigt mycket av det jag såg som jag inte förstod.

Gud så spännande det var! Jag lärde mig en hel del och det var riktigt spännande att se siffrorna ändras i realtid, jag tror jag listade ut vilken kurva som var syreupptagningen och vilken siffra som var den som antyder att man är nära sin maximala syreupptagning (RER hette den på skärmen) och jag var aldrig över RER 0.9 utan inläggen. Om man når RER 1,1 anses man nått maximal syreupptagning och 0,7 brukar anses vara vid vila har jag tagit reda på. Större delen av tiden pendlade jag mellan 0.75 och 0.85, det var bara den sista och snabbaste löpningen som gled upp på nittiotalet. Det var i sig ohyggligt intressant för då gick bandet i 10km/h, eller 6min/km, vilket i min värld är snabbt.

Om jag tolkat de få siffror rätt som jag begrep betyder det att jag större delen av tiden använde mest fett som bränsle, utom lite på slutet då det började bli en mix av fett och kolhydrater. Det skulle i så fall stämma med hur jag tränar, eftersom jag försöker träna så att kroppen ska vänja sig vid att använda fett som huvudbränsle så långt det går. Det i sin tur betyder att kroppen kan hushålla med de glykogendepåer man trots allt har, och om jag dessutom tillför kolhydrater under tävlingens gång räcker glykogendepåerna ännu längre. Så länge kroppen fixar att använda fett som primära bränslet i alla fall.

Det är när man ökar farten ytterligare, så att man hamnar på RER 1,0 eller högre som kroppen börjar bränna mest glykogendepåer och nästan inget fett. Dit vill inte jag, eftersom de depåer man har inte räcker så länge. De räcker väl för nomala tävlingar och lopp, men jag är ingen normal löpare och springer inga normala lopp.

Ytterligare en sak jag lärde mig av testet är hur enormt beroende av min goda löpekonomi jag är, eftersom de där tunga inläggen omöjliggjorde en mjuk fotisättning och ett sviktande steg med spänst. Jag klampade fram som en heffaklump! Utan de här testerna hade jag nog inte fått uppleva skillnaden, men dag 2 kände jag mig lätt som en älva i jämförelse och dansade fram på bandet.

Det var grymt spännande och lärorikt, jag hoppas att jag får veta hur det gick med undersökningen sen när de är färdiga för jag är jättenyfiken på vad de kom fram till. Jag vet vad jag fick ut av det, och jag hoppas de fick ut något av det också.