Inte min cirkus
Jag har verkligen ansträngt mig för att släppa min besvikelse och irritation över att ha blivit bortglömd, men det är som en sten i skon. Det skaver illa, extra illa eftersom det var en person jag litade på som glömde. Inte en ursäkt ens heller, då hade hela cirkusen kunnat vara raskt överstökat. Alla kan glömma. Det gör ont att bli glömd. Säg förlåt, så hade vi kunnat gå vidare.
Det har gått några dagar utan ett ljud. Jag förstår, jag är inte dum på det viset. För en person som besvarar besvikelse med motangrepp, påhopp om helt andra irrelevanta saker och inte tvekar att skylla ifrån sig i första andetaget kommer inte att erkänna att de gjorde ett fel, att det var dumt. En sådan person säger inte förlåt. I sin självupplevda ofelbarhet kommer de att tänka det var mitt fel.
"Det låter som en kul grej, ska vi göra det någon gång?" frågan ställdes när vi pladdrade glatt om vad man kan göra över en semester. Jag tyckte det lät som ett bra förslag och var med på noterna. Jag kommer ihåg datumet till och med.
"Ja men då hörs vi om det," sista budet. Förra veckan var det tre veckor sedan. Ni som känner mig genom bloggen vet att jag haft häcken full senaste veckorna, ekorrhjulet har snurrat på. Vips hade augusti nästan gått ut, och då dyker det upp bilder på Facebook. Äventyret vi skulle ge oss ut på, det där roliga jag ville vara med på, åkte de iväg och gjorde utan oss.
Ja, jag är ledsen och arg. Jag känner mig sviken. Lurad. Bortglömd. Oviktig.
Fortfarande. Trots att det gått flera dagar sedan.
Jag tror det gått ut över vikten, jag är uppe på 68 kilo-nånting igen, 68,6 igår (imorse orkade jag faktiskt inte väga mig). Nog för att jag är disciplinerad, men igår hängav jag mig åt det underbara rönnbärsbrödet älskling bakat och toppade med ost. Jag behövde något njutningsfullt när allt annat bara suger.
Jag kommer igen. Men just nu behöver jag smälta att en av de jag litat på visade sig vara ett janusansikte.
Jag försöker, jag anstränger mig. "Not my monkeys, not my circus" för att citera min faster.
Gillar
Kommentarer
-
Avslutande delen i följetongen om konstigheter man råkar ut för, människan ringde min man och skällde. Inte på honom, men på mig för honom, vilket han tog illa vid sig för. I sitt eget huvud har personen fått det till att det var läääänge sedan vi pratades vid, och att vi inte alls bestämde utan bara pratade lite löst om ditt och datt. (I vcerkligheten var det bara tre veckor tidigare, och vi bestämde att "då hörs vi om när")
I sitt eget huvud heter hos den här personen att jag sagt en massa saker som jag inte ens kommit på tanken att säga, använt ord jag aldrig skulle komma på att använda. Det vet jag eftersom mannen i mitt liv refererade vad som sagts och konstaterade att "så där skulle du aldrig säga, det där är inga ord du skulle valt" och jag blir alldeles gråtmild av kärlek till min underbara livskamrat. Den lojaliteten kan inte köpas för pengar
Vad som än ligger bakom denna oresonliga fantasibaserade ilska så är det i alla fall inget jag vet om att jag ska ha gjort, inget av det jag fått höra är verklighetsbaserat och jag tänker inte låta någon hålla mig till svars för påhittade oförrätter.
Vi är överens inom familjen att den kontakten nog är bäst om den rinner ut i sanden. Det blir lugnast för oss. Vi behöver inte den sortens dramatik i våra liv.
Det kom något gott ur hela dramat, och det är att mannen och jag om möjligt är ännu närmare varandra än förut. Det är han och jag, mot hela världen om så krävs.
Det känns gott, om än lite vemodigt, att stänga den boken och avsluta det här kapitlet.
Logga in för att skriva en kommentar.