Inte min cirkus
Jag har verkligen ansträngt mig för att släppa min besvikelse och irritation över att ha blivit bortglömd, men det är som en sten i skon. Det skaver illa, extra illa eftersom det var en person jag litade på som glömde. Inte en ursäkt ens heller, då hade hela cirkusen kunnat vara raskt överstökat. Alla kan glömma. Det gör ont att bli glömd. Säg förlåt, så hade vi kunnat gå vidare.
Det har gått några dagar utan ett ljud. Jag förstår, jag är inte dum på det viset. För en person som besvarar besvikelse med motangrepp, påhopp om helt andra irrelevanta saker och inte tvekar att skylla ifrån sig i första andetaget kommer inte att erkänna att de gjorde ett fel, att det var dumt. En sådan person säger inte förlåt. I sin självupplevda ofelbarhet kommer de att tänka det var mitt fel.
"Det låter som en kul grej, ska vi göra det någon gång?" frågan ställdes när vi pladdrade glatt om vad man kan göra över en semester. Jag tyckte det lät som ett bra förslag och var med på noterna. Jag kommer ihåg datumet till och med.
"Ja men då hörs vi om det," sista budet. Förra veckan var det tre veckor sedan. Ni som känner mig genom bloggen vet att jag haft häcken full senaste veckorna, ekorrhjulet har snurrat på. Vips hade augusti nästan gått ut, och då dyker det upp bilder på Facebook. Äventyret vi skulle ge oss ut på, det där roliga jag ville vara med på, åkte de iväg och gjorde utan oss.
Ja, jag är ledsen och arg. Jag känner mig sviken. Lurad. Bortglömd. Oviktig.
Fortfarande. Trots att det gått flera dagar sedan.
Jag tror det gått ut över vikten, jag är uppe på 68 kilo-nånting igen, 68,6 igår (imorse orkade jag faktiskt inte väga mig). Nog för att jag är disciplinerad, men igår hängav jag mig åt det underbara rönnbärsbrödet älskling bakat och toppade med ost. Jag behövde något njutningsfullt när allt annat bara suger.
Jag kommer igen. Men just nu behöver jag smälta att en av de jag litat på visade sig vara ett janusansikte.
Jag försöker, jag anstränger mig. "Not my monkeys, not my circus" för att citera min faster.
Gillar
Kommentarer
-
Vet du varför du "glömdes bort"?
-
"Glömde bort" var deras ordval, jag kände mig överhoppad och utesluten. Jag uppfattade det som avsiktligt, men det ska det alltså inte ha varit.
-
Jag förstår verkligen din känsla!
-
Tack gittan52, det gjorde saken etter värre att inte ens få ett "Oj, förlåt men jag glömde det!" utan en massa irrelevanta påhopp om helt ovikdkommande grejer och bli tillskriven åsikter jag inte har.
Men jag fattar. Det finns bara snyggare sätt att säga "Du, jag vill nog inte umgås mer".
-
Förfärligt tråkigt när det händer sådana saker och inte får en ursäkt. Sådana bekanta vill man inte ha, förstår att du inte vill ha med henne att göra mer.
-
Jag förstår precis hur du känner dig, jag har råkat ut för samma sak med mina före detta klasskompisar. Jag har själv inte Facebook men min syster läste om deras träffar som dom gjort. Jag började nästan undra om dom slutat med de regelbundna träffar bara vi tjejer i klassen brukade göra.
En dag frågade min syster mig varför jag tackat nej till alla träffar, det var nämligen det svar hon fick när hon frågade en utav tjejerna varför jag inte varit med.
Att ljuga någon rätt i ansiktet och skylla på mig till på köpet, det svider fortfarande när jag träffar någon av dom ute i staden. Jag tror att dom valde bort mig p.g.a att jag slutade jobba hos en kompis som anställt mig i sin affär, hon ville inte betala redig lön för att vi varit vänner länge. Hon fick väl allas sympati.
Sådana vänner behöver man inte, det gör bara att man mår dåligt.
Hoppas du kan släppa det och fokusera på dina riktiga vänner
-
Jag för står dig, har några få vänner jag kan lita på, som jag skulle kunna anförtro min sista krona om det jälde, men det är inte många, sen finns det många som tycker det är bra att vara vän med mig när de har nytta av. Men vid det här laget vet jag var jag har dem, är ruskigt bra på att se om nån försöker juga eller lura mig, nåt som jag hade stor nytta av i min ungdom när jag spelade poker.
-
Vad tråkigt! Man kan glömma bort men då ber man om ursäkt för ibland kan det ju bli så när båda har mycket att göra. Men att ge påhopp tillbaka..Lågvattenmärke!
Jag har varit med om samma sak då jag ideligen försökt träffa en av mina barndomskamrater. Vi träffades för fyra år sedan och hon har alltid så mycket att stå i när jag föreslår något. Nu senast såg jag på Facebook i en kommentar att hon glatt föreslog en av sina vänner att ses över ett glas vin.Då finns det tid kände jag bittert! Hon är inte min vän längre utan man får välja vilka man ska lägga sin energi på.
-
Vad tråkigt. Jag förstår att du är besviken.
-
Tack snälla, det känns bättre att veta att ni förstår. Ett förlåt hade räckt långt. Men inte, inget sådant.
Men jag lägger min energi på de som uppskattar mig och kommer ihåg mig. Det är inte lönt att lägga energi på folk som inte vill.
-
Tack, det känns bättre att veta att ni förstår.
Jag lägger nog hellre min energi på de som kommer ihåg mig.
-
Fy säger jag. Inte värd din vänskap längre. Glöm och gå vidare blir mitt råd. 👍
-
Hände mig nyligen. Blev tillfrågad om vi ville vara med på surströmmingsfesten. Ja men visst, låter kul! Återkommer! Kom inte igen! Men när vi sedan pratades vid efteråt blev jag beskylld föra att inte ha hört av mig och "bjudit" oss själva till festen. Jag visste ju inte ens vilken dag det var, vilken tid, etc. Urbota dumt!
Jag har dammat av skorna och går vidare. Som Paloma och Eleganz säger, dumt att slösa energi på en sådan person, det finns nog riktiga vänner runt hörnet.
-
Usch så trist.
-
Det tar ett tag innan jag hittar fliken med kommentarer när det gått över i att bli två sidor. Jaja, jag lär mig säkert
Jag vet inte vilket som är värst, bli bortglömd så där eller beskylld för att inte hört av sig - för precis som Ulla165 skrev så visste jag ju inte vilken dag eller något, bara att "ja men då hörs vi av". Det är ju så lagom lätt att "bjuda in sig" då...
Logga in för att skriva en kommentar.